måndag 16 november 2015

Om min manshatande barnuppfostran.

Majken är fyra år och kom förut idag ner från sitt rum och ville ha hjälp med att knäppa en klänning. Eftersom den är tänkt för tvååringar och hon är närmre fem än fyra år var den självklart för liten. "Du har blivit för stor för den", konstaterade jag enkelt. "Ja" sa hon, "jag är för tjock" och kände på sin mage.

Ångest.

Jag sa att hon är perfekt som hon är och att det är lika bra att vara tjock som att vara smal. Nä, sa hon. Det är bara bra att vara smal. Det kan vara roligt att vara tjock, men man ska vara smal. Jag vill vara smal. Det är bra att vara smal.

Hon är fyra år. Ångest.

Och så tänker jag på alla som tror att världen är opolitisk. Som verkar inbilla sig att våra barn växer upp i en neutral värld, och att det är fel som föräldrar att försöka påverka dem åt något håll? I vilken värld lever ni, undrar jag? Blundar ni?

Emmy är åtta år. "Mamma, har du tänkt på att i typ alla barnprogram och böcker så krånglar killarna till det och tjejerna är kloka och fixar allt, men det är ändå killarna som får beröm? Som i Riddare Micke. Han bara förstör ju, det är ju hans syster som gör allt det bra?"

I allt mina döttrar möter så får de höra att de är sämre. Fortfarande år 2015, med alla pk-satsningar och genushäxor så möts de ideligen av samma budskap: killar är roliga och härliga. Kanske lite klantiga, men det ordnar ju upp sig. De är coola, busiga, knäppa, lite lata, kanske korkade ibland men ändå omtyckta, de har levnadsrum. Tjejerna är ordentliga, duktiga, söta, snygga, smala, vuxna, kloka, smarta. (Jag fascineras av hur vi sedan går från det till att det är män som ska styra världen.)

Alla vet, om de bara vågar erkänna det, att killar är sämre än tjejer. Titta in på vilken skola eller förskola som helst. Killar är generellt hemska. Och nej, jag tänker inte ens gå in på varför i det här inlägget, det räcker att konstatera det. Den överväldigande majoriteten av killar är vidriga. Den överväldigande majoriteten av tjejer stöter hela tiden på, trots att de är så mycket bättre än killar, en värld som berättar för dem att de är sämre, mindre värda, har större krav på sig.

Barns värld är politisk. Därför tänker jag att jag som förälder också måste vara det. Så vi pratar om hur konstigt det är att världen ser ut som den gör. Och sen säger jag:

Ni vet väl att killars åsikt inte spelar nån roll? Det är inget att bry sig om.
Tjejer är bäst, ingen protest.
Tjejerna duger, killarna suger.
Strunta i vad killar gör, de fattar inte bättre.
Killar är generellt korkade, de är inte värda att lyssna på.
Tjejer är smartare, roligare och tuffare än killar.
Osv.
Osv.
Osv.

De möter hela tiden, i ord såväl som handling, att killar är viktiga. Jag tror inte att mina ord och vårt lilla familjära manshat kommer påverka dem så mycket i livet egentligen, men kanske kan det hjälpa lite. Kanske så tänker de, när killarna stökar och tar mest plats i klassrummet, att jaja - de är ju dumma i huvudet så de behöver all hjälp de kan få. Kanske tänker de när nån kille ropar något elakt efter dem att vafan, det är ju bara en killes åsikt, vem i helvete bryr sig. Kanske har jag tur så att när nån kille kommer med sin oönskade åsikt om deras utseende så har de så många tjejkompisar de kan fnissa åt hans tönterier med att de inte tar åt sig.

Hela samhället är fruktansvärt manstillvänt. Killar får bete sig ungefär precis hur som helst. Både tjejer och killar köper världsbilden som säger att det är okej att det ser ut såhär. Förhoppningsvis kan jag så ett litet frö av tvivel i mina döttrar, så att de åtminstone ifrågasätter sakernas tillstånd ibland. För om man köper den här världsbilden, då är det farligt. Då nyper man sig i magen vid fyra år och klagar på sin vikt. Då sitter man tyst och låter killarna ta för sig i klassrummet. Då ler man trots att en stöddig kille precis sagt nåt jävligt elakt. Det kommer förstöra dem. Den här världen är politisk, alltså är jag det också.


7 kommentarer:

  1. Håller med dig i sak. Fast jag vidhåller att den främsta anledningen till att killar beter sig som idioter är att deras föräldrar har gjort ett riktigt dåligt jobb med dem. Sen kan såklart förskola/skola hjälpa eller stjälpa i sin tur med. En av de främsta orsakerna till att vi valde den förskola vi gjorde var just att killarna är trevliga där. Helt ärligt, killar som gått där från start har varit trevliga, empatiska och framförallt verbala små människor. De som varit stökiga är de killar (aldrig tjejer märk väl) som bytt i äldre ålder från någon annan förskola. Personalen har dock gått på rätt hårt och punktmarkerat dem i början och samtidigt peppat de andra barnen speciellt blyga tjejer att gå ihop mot de som beter sig illa. Har alltid slutat med att killen gått från störig till att lugna ner sig och bete sig schysst mot andra. Mitt bidrag till mina döttrar är att de iaf fått några år med en värld där även killar uppfostrats att bete sig som folk. Nu när äldsta barnet går i skolan vet jag inte riktigt hur jag ska förklara att vissa föräldrar lär sina söner att det är okej att slå sönder och elda på skolan och hota mindre barn. Vet inte riktigt hur jag ska förklara en värld där vissa lär sina söner att det är ett okej beteende faktiskt. Tror jag ska ta efter din metod där faktiskt..he he // Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror också att man ska punktmarkera. Men det är också ett problem att man är för hård mot pojkar i andra situationer. Flickor får mer positiv fysisk beröring när de gör något bra medan pojkar ofta får beröring i situationer där de gör något fel. Om man växer upp i en miljö där omgivningen oftast bekräftar det som man gör dåligt mer än det man gör bra och med mindre ömhet blir man ju en produkt av det. Tror inte lösningen är att deras föräldrar ska bli hårdare i sin uppfostran (dock markera mot dåliga beteenden). För att pojkar ska bli omtänksamma måste man ju börja bete sig omtänksamt mot dem och bekräfta bra beteenden.

      Radera
  2. Riddare Micke, är det Mike the Knight det?
    Fan, faan vad jag HATAR Mike the Knight.

    SvaraRadera
  3. Har helt ångest över de här sakerna, vidriga ideal och föreställningar som förmedlas mer eller mindre subtilt genom barnprogram, förskola/skola, andra familjer, vissa familjemedlemmar - hela jävla samhället hela tiden..

    Enda anledningen till att vi valt bort en liten, (annars) mysig Waldorfskola som egentligen skulle varit vårt förstahandsval är att det just nu går ett antal _helknäppa_ killar där, som ledning och lärare står helt handfallna inför. Alltså ett gäng (ca 3-5st) knastöntar på 6-8 år (+ såklart föräldrars och skolans (icke-)hantering) gör det omöjligt för andra att gå där.
    Hörde dotterns kompis, som börjat där, beklaga sig sist vi sågs:
    'Killarna slår oss, killarna vill inte att tjejer ska gå på skolan - de vill att vi ska sluta.'
    De är på god väg att lyckas, då flera har flyttat sina (flicke-)barn till andra skolor. Försökte förmedla din analys om att killarna verkar dumma i huvet och inte värda att lyssna på, och att detta är de vuxnas problem att ta tag i - men så himla svårt att 'förklara' varför ingen vuxen då 1) fysiskt skyddar barn som blir utsatta för våld (pga kön?) och 2) har den minsta (genus-)analys och därmed plan för hur detta ska lösas.

    Slutade själv på fritids som sjuåring, tyckte det var bättre att gå ensam hem än att bli dödshotad dagligen, kastad verktyg på (snickarvrån = killarnas vapenlager, vilken vuxen tyckte det var en bra idé att låta dessa idioter ha tillgång på hammare, såg, mejslar och träbitar?), få bordsgrannens gaffel i låret och spott i min mat och sedan tvång om att äta upp från blinda vuxna som inte trodde på en, trots att de ju visste att han/de var kapabla till det mesta inom trakasserigenren (såklart att 'snäll flicka' placerades bredvid helgalen och två år äldre pojke som ingen i personalen orkade sitta intill).

    Hade hoppats att något skett de senaste 30 åren, men det verkar ju inte så..

    SvaraRadera
  4. Jag tycker att du gör helt rätt. Det var inte nån medveten strategi men min mamma fyllde mig med rätt mycket mansförakt under min uppväxt. Hon kommenterade ofta mäns dumheter och hur de inte riktigt var kloka i huvudet. Och jag tyckte ju också att pojkar var rätt dumma i huvudet då de alltid skulle vara elaka och störiga. Sen när jag blev äldre och insåg att man som kvinna av nån anledning ska bry sig om vad män tycker, tyckte jag det var helt befängt. Liksom vem bryr sig om deras åsikt, de är ju dumma i huvudet? Den attityden har varit en stor hjälp i mitt liv, och jag tror säkert att det där fröet som du sår kommer vara det för dina döttrar också!

    Tack för en bra blogg!

    /Nina

    SvaraRadera
  5. Vad är det här för svinbra blogg!!! Tack!!!!

    SvaraRadera