Jag vobbar idag. Det vill säga vabbar och jobbar. Eller mer konkret: jobbar hemifrån med barn som stannat hemma pga "ont i magen" efter ännu en konflikt i skolan. Just nu är han och köper godis till oss, och jag antar att jag bryter mot ca alla föräldraregler som finns. Ett barn som inte är sjukt egentligen som är hemma? Och jag uppmuntrar det genom att vi ska äta godis och ha det mysigt?
Ibland tycker jag att vi vuxna glömmer att barnens liv pågår just nu också. Barndomen är inte bara en transportsträcka till vuxenlivet som sen ska bli så lyckat som möjligt. Det kan vara så att jag nu ger honom en belöning för skolk, istället för att se till att pränta in att man går till skola och jobb om man inte är sjuk. Det kan vara så att han lär sig något lite skevt om livet. Vi kan säga att det är så, för sakens skull.
Men... ett barns liv pågår ju hela tiden. Jag fattar inte det här med att vara konsekvent och hålla på principer för att barnen ska lära sig inför vuxenlivet? Deras liv nu då? Jag menar, vill man uppfostra en ungmoderat som vägrar skolka när vikarien inte dyker upp, då får man ju göra det om man vill. Men är det verkligen målet att ens barn ska veta precis vad som är "rätt" och "fel" och alltid agera efter det? Varför är det i såna fall målet? Ponera nu att jag lär mitt barn att det ibland är trevligare att skolka än att vara pliktskyldig och gå till skola/arbete. Tror ni inte han hade upptäckt det själv eller? Och jag fattar ju att dessa principfasta föräldrar menar att jo, men det är ju just därför vi föräldrar måste hålla på reglerna. För att det är så lätt för barn att vilja ta den enkla vägen. Och vi måste visa för dem att man inte gör så, punkt slut. Vi måste vara stenhårda på vilka regler som gäller för att annars kommer de aldrig lära sig och så kommer deras liv bli misslyckade och de kommer hoppa av högstadiet och sluta som alkisar på en parkbänk.
Eller jag vet inte vilka skräckscenarion de målar upp, jag gör inte det. För i min värld så pågår ju barnens liv nu - det är inte en förberedelse inför vuxenlivet som är det "riktiga" livet. Det är lika viktigt med livet nu. Och just nu tror jag att mitt barn som hade en dålig dag i skolan igår behöver äta godis i soffan med mig trots att det kanske borde räknas som skolk och inte uppmuntras. Jag tycker han förtjänar mer än att "uppfostras" hela tiden. Det tycker jag alla barn gör, i och för sig.
Heja dig!
SvaraRaderaJag tänker på alla föräldrar som har gått till jobbet fast de är förkylda, som har jobbat på kvällen för att hinna färdigt, som jonglerar sjuka barn och arbete så att arbetet inte ska bli lidande. Plikten framför allt liksom. Nu är jag snart 40 år och högpresterande vänner har plötsligt blivit sjukskrivna på löpande band. Vad lär vi våra barn egentligen? Vi vuxna borde också ta en dag hemma från jobbet då och då och käka godis. Det är ju tänkt att man ska orka med det där arbetslivet i några år till. Idag vabbar jag istället för att vobba för första gången på hur länge som helst. Jag försöker lära mig.
SvaraRaderaOm detta må vi berätta. Jag tycker som du och du formulerar dig så bra.
SvaraRaderaSåå rätt!
SvaraRaderaJag har precis varit på möte med soc efter att skolan gjorde en orosanmälan pga hög frånvaro. Min dotter får ont i magen och blir stressad av skolan jag låter henne vara hemma och mysa när det verkligen behövs, kommer fortsätta att sätta hennes mående och liv först de får säga vad de vill eller ändra på typ tusen saker i skolan.
Soc förstod min synpunkt och la ner ärendet.
Precis som du säger så är deras liv nu och det vill jag respektera.
min mormor sa, passa på att vara hemma från skolan när du är sjuk, när du är vuxen går det inte, hon sa många bra saker, och att stå ut är ett jävla skitpåfund, tycker att alla borde "ge upp" mer, så oavsett vilket, var glad att du/ni lever och ha det så mysigt ni kan så ofta som möjligt (skolkonflikter kommer alltid att finnas så man hinner med det också, fast en annan dag)
SvaraRaderaJag minns att jag fick stanna hemma från skolan för att jag varit ledsen kvällen innan. Jag går till jobbet nu trots förkylning så nej, du förstör inte livet för ditt barn.
SvaraRaderaDu är en sån toppenmamma Ellen!! Ibland behöver barnen bara någon som förstår dem så känns nog livet lite lättare.
SvaraRaderaJätteintressant synpunkt! Jag anser nog att det ena inte måste utesluta det andra. Det handlar om att ha balans mellan uppfostran och att "skämma bort". Okej att barnet får stanna hemma en dag om det är problem i skolan, men i det långa loppet så bör en ju kanske attackera roten till problemet. Annars är ju problemet ändå kvar när barnet kommer tillbaka till skolan?
SvaraRaderaJag menar helt enkelt att det kanske är en tilfällig tröst att få stanna hemma med mamma en dag, men det löser ingenting och i längden så gör en barnet en otjänst. Jag tycker absolut att en kan ha barnet hemma någon dag, så länge en också pratar med barnet om varför hen inte vill gå till skolan, och även kontakta skolan och hitta en lösning. Barn ska få vara barn, men det är både dumt och omöjligt att försöka skydda dem från alla negativa känslor som finns. Hjälp dem att lösa problemen istället.
Jag tvekar inte att ha mitt barn hemma om han är ledsen, senast förra veckan då jag fick vibbar av jobbig konflikt fick han vara ledig frisk. Nu går han "bara" i förskolan så är väl inte lika stor press på att han förväntas bita ihop, men kommer låta honom vara hemma från skola med om han behöver.
SvaraRaderaAtt misslyckas, stressa och lära sig ignorera motvilja är inget jag vill forma mitt barn efter.
Nu är kanske min uppväxt ett extremfall, och det är förstås skillnad på om det sker en gång eller om det är ett mönster. Men min mamma resonerade så att om det kändes jobbigt eller någon var elak så fick vi gå hem. Det resulterande i att jag skolkade väldigt mycket, och för mitt syskon så gick hen hem så ofta att det tillslut blev jobbigt att gå till skolan öht och hen blev då hemskolad. Jag blev "lyckad" enligt samhällets normer ändå, mitt syskon gick det mindre bra för. Jag tror att det är bättre att lära barnen hantera problemen, än att lära de fly. Att istället hjälpa till att lösa konflikten/stötta och hjälpa barnet/ prata med skolan, istället för att barnet får gå hem när det blir jobbigt. Som sagt skillnad på engångsföreteelse och ett mönster, men jag tror generellt att lära barn fly inte bäddar för något gott.
SvaraRaderaJag tycker inte det är att 'lära barnet fly' om man låter det stanna hemma någon gång för att det mår dåligt - psyktiskt/fysiskt spelar ingen roll. Och man kan både få stanna hemma och ladda batterierna OCH ta itu med problemen. Det är jag övertygad om att Ellen ser till att göra i den mån det går. Nånstans tänker jag att det handlar om att lära barnen 'resursplanera' - att se till att ta hand om sig själv, så att man orkar ta itu med det jobbiga. Vi alla måste få trycka på paus ibland - vuxna som barn.
SvaraRaderaJa alltså att vi inte skulle ta tag i problemen och sticka huvudet i sanden är ju nästan larvigt att anta. Självklart sker det också, det var så självklart att jag inte ens iddes skriva det. Men ja, så gör vi. Resonemanget rörde främst hur jag bemötte mitt barn, inte hur vi hanterar grundproblemet.
SvaraRaderaTänker att det inte är fel att fundera på hur ens föräldraskap/beslut kan påverka barnet på längre sikt, men det är ju helt orimligt att bara fokusera på det och inte se vad barnet behöver här och nu.
SvaraRaderaDu är så klok så klok Ellen.
SvaraRadera