Ute skiner solen...

och här inne sitter jag med ett piggt barn som vill klia på sina röda prickar som inte direkt ser ut som vattenfyllda blåsor men som ju måste vara vattkoppor ändå för vad fan skulle det vara annars? Med tanke på att alla kompisar haft det?

Igår gick jag på en solskenspromenad med podd i hörlurarna och köpte en glass och det var fint allting. Jag var lite bakis (utekvällen var kul, yay!) och gick oerhört sakta. Men fick lite sol i alla fall.

Det är så sjukt att bo i ett land där vi är så svältfödda på rimligt väder att så fort det blir typ tre plusgrader och sol så flockas vi på promenadvägarna. Förstår ni hur fruktansvärt påverkade vi är av vädret? Tänk er den synen för nån som bor i Kalifornien eller Florida: det är snöigt och isigt och fortfarande kallt - men vi beter oss som att det är den ljuvligaste sommardag. Vi vänder våra ansikten mot solen och dyrkar den. Verkligen dyrkar den. Vi är som djur som släpps ut på grönbete. I februari! För lite sol! Det är så himla patetiskt, jag blir galen. Hur kan vi stå ut med att leva såhär?

Nu ska jag ta ut med förmodat vattkoppssjuka barn på gården och låta henne cykla trehjuling (hon vägrar lära sig cykla på riktigt) och vända ansiktet mot solen och känna livet i mig. Typ. I alla fall att det finns hopp om liv.