Produktiv påsk

ISå i helgen har vi: skaffat marsvin (helt spontant, tog över ett par pga allergi), bytt sovrum, firat påsk och jag har skrivit nästan 5000 ord på boken. Helt sjukt produktivt ändå kan jag känna spontant?

Sovrummen är klara till ca 95% (Majkens och vårt sovrum) och till ca 50% (Noas). Jag är bra på att se till att rum ser fina och mysiga ut när jag väl har börjat försöka, men jag drar mig för att sätta igång. Därför var det bra att min man inledde omflytten när jag var på påskmiddag i fredags. Jag hade inte så mycket annat val än att sätta igång och sortera och inreda.

Apropå boken så är jag så sjukt nöjd med att snart ha kommit tre fjärdedelar av ett färdigt grovmanus. Om två veckor, helgen efter min födelsedag, så har jag bokat ett rum på ett litet hotell mitt ute i ingenstans i Strängnäs. Tills dess skulle jag vilja vara färdig med mitt grovmanus, för att kunna arbeta igenom det när jag ändå har avsatt tid för att enbart skriva. Fatta drömmen: jag, ett rum, lite ostbågar och kanske lite vin och så min dator och manus. LIVING LIFE! Inga barn som ska prata och störa. Inget slötittande på tv. Inget sånt alls, bara och enbart jag och skrivandet. Jag tror att jag kan vänja mig vid att lajva författare.


Marsvinen då? De heter Rosie och Roxy. En ligger på mitt bröst när jag skriver det här. Fast första gången jag höll i en var jag livrädd. Det har gått över, kan man ju lugnt säga.

Nu tänker jag vara elak.

Oj vad ovanligt, tänker ni. Men tja, jag är väl hög på socker för nu jäklar har jag sagt "hur dum får man VARA egentligen" ca 10 ggr efter att ha läst det här blogginlägget av Claudia Galli. 

Min vana trogen tänkte jag citera lite extra dumma delar. Som att rubriken är "Varför inte bara ge ditt barn knark istället?". Nu undrar man ju, VAD är det hon vänder sig emot? Hur kan man göra något så farligt så att det går att jämföra med att ge barn knark?

Jodå.

Wait for it.

Det är... godis.

Det är påsk, barn får påskgodis och oh my fucking god vad det tydligen är provocerande.

"Varför inte bara ge ditt barn knark?
Nu är påsken här. Det säljs smågodis i affären som aldrig förr, folk fyller påsar till brädden med gelesaker gjorda av socker, färgämnen och substanser ingen egentligen vill veta av…man behöver inte ens fylla påsen själv om man inte orkar, det finns färdiga mixade påskägg som redan är fyllda med socker, socker och ännu mer socker, lite färgämnen och vad är det mer egentligen…nermalda djur?"

Socker och färgämnen, såna saker som skriker "mutation och förstörda gener". Såklart. SÅKLART man ska jämföra det med knark.

Nu tyckte Claudia att den här knarkjämförelsen håller så pass bra att hon tar den vidare. T.ex. längre ner i inlägget skriver hon:

"Hur tänker man, det är ändå 2016, är folk inte bättre upplysta?
Vet inte folk vad socker gör med våra hjärnor, hur det skapar ett beroende som går att likna med ett kokainberoende, att socker gör barn hyperaktiva (som kokain)."

Jag undrar mer hur man tänker om man år 2016 faktiskt går på att socker är som kokain? Jag menar, hur är det möjligt att inte kunna tänka mer kritiskt än så? Claudia oroar sig säkert för mina barn som har fått ca ett kg godis var idag (inte by choice, men de har ju gått påskkärring osv), men jag oroar mig i så fall för hennes. Vem ska hjälpa hennes barn med läxorna? Inte Claudia i alla fall, för när de väl kommer till kemi lär väl Claudia skrika "DET HÄR ÄR SOM ATT KOKA METH!" HUR KAN MAN TILLÅTA BARN ATT HÅLLA PÅ MED SÅNA HÄR... KEMISKA TILLSATSER??" och anmäla skolan för uppmuntran till narkotikaberoende?

Matte? Vafan? "DET HÄR ÄR JU SOM ATT RÄKNA UT HUR MYCKET BETALT MAN KAN FÅ FÖR ETT GRAM KOKAIN?? VAD HÅLLER SKOLAN PÅ MED!!". Engelska? Är ni galna?? "DET HÄR ÄR BARA FÖR ATT KUNNA SMUGGLA KNARK FRÅN ANDRA LÄNDER!!".

Ska Claudias barn ens få lära sig köra bil undrar jag? "DU VILL BLI KNARK-KURIR VA? VA? VA??".

Kommer hon ens lära dem om preventivmedel? "KONDOMER? JAG VET NOG ATT DU SKA FYLLA DEM MED KOKAIN OCH SVÄLJA!"

Det måste vara så oerhört svårt att leva i en värld där man så lätt kan dra paralleller till knark? "LUKTAR DU PÅ EN BLOMMA? DET KANSKE ÄR EN VALLMO? OPIUM! KNARK! BOMBA ÄNGEN!". Det låter utmattande?

"Jag vet att många kommer att säga, vänta du bara…vänta till ditt barn ska på kalas då är det OMÖJLIGT, eller har man syskon som äter så är det OMÖJLIGT. Nu tror ju inte jag att något är omöjligt men precis som mycket annat så kräver det tid och engagemang. Och självklart är det lättare att bara säga, ja, men ät lite godis då, precis som det förmodligen är lättare att säga till en tjackpundare som tänder av…men ta lite då."

Förlåt men nu tappar jag det lite här. Jag har raljerat hittills men Claudia, om du förmodan läser det här: du kommer ge ditt barn ätstörningar om du för över den här inställningen till hen. Lägg av. Eller försök åtminstone hitta en lite rimligare liknelse än att socker = kokain, för det här blev bara pinsamt. Ok? Puss hej.

Tröttma

Det är inte rättvist att det inte finns någon tid att vila upp sig på som förälder. Alla ba "åh vad skönt med helg" och ja, i teorin ja? I praktiken sitter man på söndag kväll och är illamående av trötthet och FÖRSTÅR inte varifrån energin ska komma för att klara ännu en vecka. Och sen blir det helg och "vila" och så ska man hantera ilskeutbrott och uttråkade barn och aktiviteter och okej, den här helgen var det extremt mycket med kalas i dagarna tre, men ÄNDÅ.

Imorgon är det måndag igen. Då ska man gå upp när väckarklockan ringer och leverera och vara någorlunda pigg och i alla fall inte halvdöd. Det borde införas en extra vilodag för föräldrar, då man får vila upp sig från helgen.

Det ska jag införa när jag blir diktator.

Stiltje

Det är lite svårt att blogga när man inte vill klaga hela tiden men livet inte ger en något annat material. Det är som att försöka matblogga när enda ingrediensen som finns att tillgå är bajs.

Jag ser så sjukt mycket fram emot att vi ska byta rum här hemma dock. Äntligen ska jag få ett stort sovrum igen. Jag tänker sminkbord! Eller nattduksbord, bara en sån sak. Och helkroppsspegel (strategiskt placerad så jag slipper se mig själv naken varje gång jag går ur sängen) och någon fin ljusslinga och några tavlor och... det är så jävla dyrt med inredning. Jag hatar den delen. Annars är det kul.

Jag köpte förresten Amy Poehlers bok Yes please häromdagen och har lite svårt för den. Ja, hon är svinrolig och ett geni och så vidare, och uttalad feminist och allt sånt... men boken genomsyras liksom av nåt slags kvinnohat? Sådär slentrianhat på kvinnor som inte är duktiga och avslappnade på exakt rätt sätt? En hel sida med "roliga" haikus om plastikoperationer av typen:

"Fine, get your boobs done
But only make them smaller
Fake boobs are weird y'all"

Ursäkta men ???

Och typ meningar som "min mamma var en bra mamma, hon hade inte tighta jeans". Visst Amy Poehler är en kvinna runt 40, amerikan därtill, men ändå. Sluta hata på kvinnors val ffs, i alla fall när det är deras personliga val. Blev rätt besviken.

Nu ska jag slå in paket till Majken. Hon fyller fem år imorgon. Detta är helt sjukt, att jag har en femåring som mitt yngsta barn. Kan ej hantera.

3 x bra

Alltså det är ju inte mycket bra just nu, men jag försöker se det bra i det lilla.

En bra sak: jag klippte mig idag och hittade helt rätt frisör. Om ni ska klippa er i Örebro så tycker jag att ni borde gå till The mods. Supermysiga lokaler och bra råd om mitt hår, samt noll sånt där "frisörskäll". Istället fick jag beröm för att jag lyckats få mitt hår så långt med tanke på hur mjukt och tunt hår jag har. Och så klippte hon mindre än jag väntade mig, men det kändes ändå nyklippt.

En annan bra sak: tulpanerna är äntligen lite billigare än när de först började finnas i butik. Just nu har jag rosa tulpaner i fönstret. Rosa tulpaner är nog ändå de finaste.

En tredje bra sak: i helgen ska jag och min syrra gå på Natten (powerballader, cava, discolampor!) och jag ska bli full och skråla med till "I will always love you" och det blir fint. Jag behöver en liten paus.

Alltid något. Faktiskt.

Hej du förälder som gör såhär

En av mina värsta pet peeves är detta scenario:

Det är  hämtnings/lämningsdags på förskolan. Alla barn är inomhus. Det rör sig många föräldrar in och ut för att hämta barn. Förskolan ligger i en park och det är många hundra meter till närmsta bilväg.

På förskolegrinden sitter tre lås: ett vanligt, en kedja och en hasp. Dessa ska såklart vara på när barnen är ute på gården, för att minska rymningsrisken.

MEN VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER FÖRÄLDRAR SOM SÄTTER PÅ ALLA LÅSEN VID HÄMTNING OCH LÄMNING NÄR NI SER ATT ANDRA FÖRÄLDRAR ÄR PÅ VÄG MOT GRINDEN???

Har det brunnit i huvudet helt? Förstår ni inte att ja, det är en generell regel att den ska låsas på alla sätt, men just nu så låser ni bara ute/inne en annan vuxen? Är det så viktigt för er att få pluspoäng av pedagogerna att ni försvårar för andra bara för att ni ska få känna att ni gör rätt?

Jag förstår inte såna här människor. Varför låser man en grind med tre lås när man VET att alla barn är inne och det är en annan förälder på väg mot grinden? Vad håller ni på med?

"Ja men gud, det är ju bara bra att folk tar säkerhet på allvar. Sluta stressa upp dig över småsaker!".

Ursäkta, men vad tror du att en pet peeve är?

Nytt projekt!

Av olika anledningar har vi kommit fram till att byta rum här hemma. Noa ska ta över vårt sovrum, Majken ska ta hans och vi ska ta över hennes rum och flytta upp på övervåningen. Vilket också innebär att vi får det största rummet, oops...

Det ska bli SÅ skönt att få ett ordentligt sovrum! Just nu är vårt rum så litet att jag får klättra i sängen via fotänden. Det är konstant kaos och stökigt, vilket innebär att vi måste ha en ful byrå i hallen för att få plats med våra kläder, vilket i sig skapar stök i hallen. Den här flytten löser massor av problem helt enkelt.

Plus: jag får surfa inredningsinspiration på Pinterest! Vi kommer inte byta tapeter nånstans, så vi får även ett härligt blommigt sovrum. I am happy. Även om flytten inte var till för oss alls så löste det mycket även för oss. Jag kanske får plats med ett sminkbord till och med? Det!

Mmm.. inredningsinspiration... heminredningsprojekt... det är sånt jag gillar.

Söndagsrapport

Fräste just "kolla på vad fan ni vill då, jag bryr mig inte" till ungarna. Fint där. Är så fruktansvärt trött efter att ha varit ensam med barnen sen i fredags. Igår var fint dock. Vi var på vernissage och sen åt vi hämtpizza och såg på mello och hade det trevligt. Idag är det snögrått ute och inte alls trevligt. Jag har ont i huvudet och orkar inte gå och köpa en cola. Istället är jag konstant sömnig och vill bara att barnen ska leka fint själva precis som ungar på tv gör. Men nähä.

Dock detta: igår skrev jag även lite bok och har nu skrivit hälften av det mål jag har satt upp! Hälften! Man kan säkert hävda att andra hälften är den svåraste, men nu kan jag ju räkna ner. Det är ju helt galet, jag kan räkna ner till målet? Är så pass stolt över mig själv. Visst, jag har halva kvar men med tanke på att jag inte direkt har haft gynnsamma förutsättningar för att skriva bok under första halvan så tänker jag ändå klappa mig själv på axeln.

I OC så har Marissa äntligen dött. Hon var en djupt otrevlig karaktär, jag antar att serien blir bättre efter henne? Skoja bara, alla vet ju att High school-serier bara förlorar på att fortsätta efter examen. Man tappar liksom det mesta. Se bara Veronica Mars säsong tre, jämfört med de första två säsongerna. Fortfarande en fruktansvärt bra serie, såklart, men ändå.

Alltså jag har inget vettigt att säga. Jag har ont i huvudet och är trött och ska försöka ta en tupplur nu. Söndagstristess i sitt esse.

Inspirationscitat är politiska.

Okej så jag skrev det förra inlägget. Sen reste jag mig från datorn för att hämta ett glas cola, tänkte "jag kanske ska gå in på Pinterest och leta reda på några uppiggande citat för att känna mig gladare" och sen så insåg jag att eh nej, för jag är inte en ungmoderat som gillar Ayn Rand och tror att livet är lika enkelt för alla? Vad är det för jäkla fuckup av min hjärna att tänka så?

(Håll käften dumma lilla citat. Vad då "vackert"? Hur gör man livet vackert?)

Såna här citat är ju populära att dela. Kanske inte just detta, men liknande. Gärna med andemeningen "bara du kan styra ditt liv, så se till att leva det liv du vill ha" och så vidare. Som om man är fast i en sits där man kan göra vad som helst, bara man vill det tillräckligt mycket. Och visst, har man inga som helst åtaganden av något slag så kanske man kan det. Man har ingen mamma på sjukhus, inget barn som är mobbat, ingen syster som har cancer eller ingen partner som är abetslös och deprimerad. Eller vad det nu är. Då kan man ju sälja allt man äger för att starta om på nytt i Amazonas eller så. Visst, flyg iväg och ha så kul. Dessa citat kanske passar jättebra för dig som lever som en ö i världen. För oss andra? Not so much!

Men det är ju jättebra för samhället i stort att vi har en sån absurd tilltro till vår egen kraft att påverka vår situation. Hej hej senaste mandatperiodernas politik som har sagt att sjuk, det kan man ju inte vara hur länge som helst. Lika bra att vi tar bort sjukförsäkringen efter ett tag, så att man anstränger sig lite för ett bättre liv. Och alltså, klart att man vill vara arbetslös om man får pengar utan motkrav. Bäst att vi inför modernt slaveri. Sen ja, många av dessa saker försöker man nu motarbeta, men det har ju genomsyrat samhället. Det gör ju det.

När ni delar såna här citat, oavsett hur peppiga eller uppmuntrande ni tycker att de är, då bidrar ni till hela den sjuka synen på människor som individer som har all makt över sig själva. Men vad gör man om man försöker få hjälp av vården men inte får den? Om man sökt alla jobb man kan tänka sig men aldrig får något? Om man blir sjukare och sjukare och ingen kan hjälpa en? Om ens barn skadas för livet men man får ingen hjälp att hantera det? Hur många gånger kan man lyfta sig själv i kragen och streta vidare, för att runt hörnet finns det nog en ljusning? Hur många gånger orkar man tänka "snart blir det bättre", när man motbevisas hela tiden?

Jag har vänner som likt mig har det jäkligt tufft just nu. Eller tidigare. Eller fortfarande, för den delen. Gemensamt för oss alla är att herregud vad vi kämpar. Det är på en omänsklig nivå ibland. Vet ni vad som hade varit jäkligt skönt att se då? Ett inspirationscitat om att det inte är hos oss ansvaret ligger egentligen, det borde ligga på samhällsnivå. "Det är inte dig det är fel på, det är kapitalismen". Ta vilken font ni vill, men lägg skulden där den hör hemma? Jag vill inte ha en putslustig vits om att när livet blir svårt, "yell plot twist and move on with it", jag vill ha revolution. Jag vill ha ett samhälle där hjälpen går till de svaga och sjuka, inte till renovering av mångmiljonvillor. Jag vill ha ett samhälle där vi jagar fuskarna som myglar undan skattepengar genom att sko sig på barns utbildning eller äldres vård, inte där vi jagar de som får socialbidrag. Jag vill ha ett samhälle där vi behöver andrum från de kostnader och skräck som högerextrem terrorism orsakar, inte människor på flykt från krig.

ARE YOU FUCKING KIDDING ME????

Snälla snälla alla människor som inte hatar de som har det jobbigt: sluta bidra till myten att du är din egen lyckas smed. Vi alla dumpades i ett liv vi inte haft mycket att säga till om, och de flesta av oss försöker göra det allra bästa av en dålig hand. Kul för dig om du sitter på en kåk, men du behöver kanske inte vifta med din vinst i vårt ansikte och säga "om du inte gillar dina kort, byt då" för man får faktiskt inte byta hur många gånger som helst och vi kämpar vidare med våra udda tvåor och treor. Tro mig, vi kämpar redan långt före du delat ett citat om hur den krokiga vägen är den med den vackraste utsikten. Jag vill inte ha vacker utsikt om den tar livet av mig, att det ska vara så svårt att förstå. 

Suck och stön. Inte på det roliga sättet.

Så idag har jag sagt till mina lagkompisar att jag tar en officiell paus från rollerderbyn. Jag har inte kunnat träna ordentligt på ett år (!!) på grund av krånglande benhinnor och smalben. Det blir bara inte bättre. Och sen har jag inte möjlighet att träna så ofta som jag vill (även om benen varit i toppskick) och då blir jag stressad och är det NÅGOT jag behöver i livet just nu så är det mindre stress och press. Inte mer.

Så jag tar en paus. Och det känns skitjobbigt och ledsamt och framför allt som att jag ger upp. Igen. Jag var ju ett tag en av de bästa i laget och kände att "wow, äntligen har jag hittat min grej" och sen fick jag ont och blev stressad och mådde dåligt och nu känner jag att jag tappat allt och blivit utanför. Det är så jävla jobbigt att behöva ta ett sånt beslut, men det var liksom oundvikligt.

Känner dock lite såhär nu efter detta: ridlektioner igen kanske? Slutade ju pga derbyn, så varför inte. Nu har jag något att önska mig i födelsedagspresent helt klart.

Annars är livet jävligt mycket anus och fruktansvärt lite bra just nu. Det är på grund av sånt som jag inte kan prata öppet om, eftersom det involverar andra än mig. Så istället är jag "hemlig" och säger: livet suger, klart slut.

Ska kanske gå på Natten (en kväll med cava, rosa sken och powerballader på Färgfabriken i Sthlm) om nån vecka. Bra att ha något att se fram emot. Orkar inte ens ha min planerade födelsedagsfest.

HÖR NI VILKEN MISÄR DET ÄR ELLER?

Hennade håret igår i alla fall. Det blev okej. Jag försöker se det bra i det lilla.