Ångesthantering

Så vi är erkänt dåliga på det här med lappar, gympapåsar, när fan är det förskolan stänger tidigt och var ligger regnbyxorna egentligen? Efter att ha fått psykbryt på att vi köpte ett par SVINDYRA MÄRKESGALONBYXOR i våras (visserligen på rea, men ändå) som vi nu inte kan hitta fick jag panik över att hösten knappt har börjat och vi är ändå redan efter?

Sen tog jag mig samman och letade reda på rena lakan (älskar när man läser diskussioner om hur ofta folk byter lakan och känner sig som ett jävla ufo som... inte byter lika ofta som ens den värsta av de andra), och duntäcken. Sen duschade jag och skrubbade hela kroppen, tvättade håret och exfolierade ansiktet och smörjde det sen. Kollade veckomailen från barnens lärare, och så lade jag in cirka ALLT som ska göras i vår gemensamma kalender. Alltså jag menar allt.

Typ:
Söndag, kl 21, upprepa varje vecka - "kolla veckomailen, ska läxor göras?"
Onsdag, kl 07.40, upprepa varje vecka - "gympa båda barnen"
Onsdag, kl 18, upprepa varje vecka - "sista chansen att göra matteläxa"
Torsdag kl 07.40, upprepa varje vecka - "matteläxa in Noa, skrivläxa in Emmy"

Ja ni fattar. Och sen alla aktiviteter ovanpå det. Plus mina inlämningsuppgifter i kursen jag läser (barn- och ungdomslitteratur, en introduktion) OCH påminnelse varje dag veckan innan deadline. Så jag slipper sitta där en söndagskväll och få påminnelse om att jag ska lämna in en uppsats om några timmar.

Jag kämpar hårt för att minska den här krypande ångesten som närmar sig. Det ger i alla fall en illusion av att ha koll. För nyss sa Emmy att "vi kanske typ ska ha nåt schema, så att man gör läxan varje dag man kommer hem från skolan istället för att sitta vid läggdags kvällen innan och stressa?". Hon är... lite mer organiserad än sina föräldrar om man säger så.

Nu har min man satt en bröddeg eftersom vi har svinlite pengar den här månaden och därför ska falla tillbaka till "baka eget bröd". Inte för att det ger någon skillnad i plånboken ca alls om man jämför med alla andra kostnader, det är mer för att vi ska känna att vi gör NÅGOT, ni förstår?

Jag kan i alla fall se fram emot nybakta frallor och te ikväll, efter alla barnen har lagt sig och vi sjunker ner i varsitt soffhörn i hemmet som borde städas.

Det kanske är tråkigt att läsa om vardagsbestyr såhär? Jag känner att mitt liv är rätt tråkigt just nu, så vi är ense där. Och så vill jag VERKLIGEN ha en cola, men det är en kostnad vi verkligen kan skära ner på. Livet ändå, glamour hela tiden!

Nu till något gulligt

I morse vaknade Noa och var sjuk. Sådär hostig, krasslig och skrovlig som man blir när man är riktigt förkyld. Majken vaknade före oss andra, och såg det tydligen som sin uppgift att ta hand om sjuklingen. 

När vi kom ner så hade hon:

- hämtat kuddar till Noa så han skulle slippa hosta så mycket. 

- hämtat ett glas vatten till honom

- frågat om hon skulle sätta på fläkten han har i sitt rum

- blåst upp en ballong som han kubde ha och leka med. 

När jag gjorde henne redo för förskolan undrade hon bekymrat om inte hon skulle stanna hemma och ta hand om honom, hon gör nog det bättre än jag. 

Detta gjorde min dag. Att vara fem år och ta hand om sin 11-årige storebror ändå. Det var så fint. 

Vid middagsbordet sen pratade vi om händelsen i Frankrike, när polisen tvingade en muslimsk kvinna att klä av sig. Barnen bestämde raskt att så länge Frankrike är såna rasister ska vi inte åka dit. 

Jag gör säkert mycket fel med mina ungar, men de är åtminstone väldigt omtänksamma och kärleksfulla. Och det är värt allt. 

Jag var Sweden för en vecka och det här var min upplevelse.

@sweden är ett twitterkonto som ges till en random svensk varje vecka. Från måndag morgon till söndag kväll får man twittra om vad man vill på detta konto, för att ge en bild av vilka det är som bor i Sverige och deras liv. Många twittrar om saker som fika och ordet lagom, andra twittrar om sitt specialintresse eller sitt jobb eller sin hemort. Jag tänkte att jag skulle ägna veckan åt mina åsikter, att säga vad jag tyckte om mina hjärtefrågor. Och så lite dåliga skämt såklart.

Det första jag skrev var i princip detta: jag är tjock, så om ni vill hata på mig får ni hitta på nåt annat, för jag vet redan om att jag är tjock. Detta retade vissa, så fick lite syrliga kommentarer, men inte så mycket. Sen skrev jag om att prata med sina barn om sexism, vilket började veckans hatstorm. 

Jag fick några direktmeddelanden om att jag var hemsk och en idiot, jag blev subtweetad av några som hade svarat syrligt (varpå jag kollat upp vad de skrev om i övrigt och därför såg subtweetsen) och jag fick några mentions om hur dum i huvudet jag var. Så jag skrev nåt om att jag blivit kallad hora, idiot, och ful och att det säger en hel del om sexismen jag nyss pratat om. Någon tog en screenshot av mina mentions och sa "du ljuger, det står inte här" och lade till att feminister ljuger, det finns inget näthat, kvinnor är inte mer utsatta än män. Här tror jag att hatstormen fick lite mer fart. 

Jag valde att ignorera dem och inte svara var jag hade sett det jag exemplifierat med. I instruktionerna man får innan man tar över kontot står det att inte mata trollen, och att bara blocka användare som man är säker på är troll. Jag försökte hålla mig till det och började blocka de som gapade högst och mest. Det skulle jag inte ha gjort, tyckte trollen, eftersom de blev ännu mer provocerade och började sprida information i sina nätverk om att nån feministjävel på @sweden blockade folk. Herregud så dåligt. 

Jag fortsatte att twittra om mina ämnen (hint: feminism och barnuppfostran) och försökte ignorera trollen. Till sist tyckte jag att det var märkligt att nästan alla som skrev hemska saker i mina mentions hade manga/animé-avatarer, och skrev ett tweet om det. Avslutade med att det inte är konstigt eftersom de hatar riktiga kvinnor. Är det något jag ångrar under min vecka så är det detta. Inte för att jag hade fel, utan för att jag helt enkelt inte kände till fenomenet med att troll har denna sorts avatarer. Efter att ha skrivit detta blev det en veritabel shitstorm i mina mentions. Animéavatar efter animéavatar dök upp och jag försökte blocka friskt, men tappade helt kontrollen. Det var omöjligt att försöka göra något alls åt alla som skrev till mig vilken vidrig människa jag är, hur dum i huvudet jag är, vilken äcklig kvinna jag är. Det här var på tisdagen, det hade gått två dagar av min vecka och jag var seriöst nära att gå under. Här nedanför kommer lite skärmdumpar på saker folk skrev till mig. Under hela veckan skulle jag nog säga att jag fick många många hundratals liknande saker skrivna till mig. Kanske till och med tusentals. Jag skärmdumpade bara någon ynka procent för att exemplifiera med. Det allra mesta ignorerade jag. 

När jag gick till sängs på tisdag kväll var jag illamående, hade en hemsk huvudvärk och var väldigt ledsen. Inte så jättemycket för min egen del, men för att jag hade varit helt oförberedd på allt hat och alla troll som finns därute. Det hade seriöst inte slagit mig en sekund att jag skulle utsättas för sån enorm mängd skit bara för att jag pratade om feministiska frågor. Det borde det såklart ha gjort, jag vet ju hur kvinnor trakasseras på nätet, men jag var ändå oförberedd. Jag kände mig överkörd, mosad, uppgiven, missförstådd och hånad. Ett tag funderade jag på om jag skulle våga, eller orka, fortsätta veckan i samma stuk. Skulle jag ge upp och istället twittra om allemansrätten? Sen skärpte jag mig och insåg att de ju inte kan vinna. Men, det måste sägas, jag visste att jag hade det här kontot i en vecka, sen skulle jag slippa det. Det är en ENORM skillnad mot att ständigt utsättas för samma sak på sitt privata konto. 

Så jag fortsatte. Och de fortsatte. Det blev liksom bara värre och värre, men efter den där första initiala chocken och ledsenheten så kunde jag distansiera mig. Skratta åt det. Tänka att de har problem, inte jag. Det funkade helt okej, jag kunde till och med driva med dem i slutet av veckan. Lyckades behålla humorn. Jag klarade mig fint, till slut. 

Men det jag bär med mig (förutom stresspåslag när jag ens ser @sweden i flödet) är uppgivenheten över hur det ser ut för kvinnor online, särskilt för de som stör trollens världsbild. För dem är det ett kul nöje, ett fritidsintresse, att hata och håna såna som jag. För den som sitter i mottagaränden blir det till slut knäckande. Och sen har ännu en röst tystnat. Deras försvar är "såhär är det på internet, vänj dig", och tja, vem kan säga emot? Polisen gör i princip ingenting åt nättrakasserier eller hot. Kvinnor som är aktiva online har fått vänja sig vid en konstant hätsk stämning, sexuella trakasserier och hot. Det ÄR ju okej om man är online, är enda slutsatsen som trollen har insett långt före oss andra. För fortfarande så skiljer man på vad folk gör "i verkliga livet" och på "det där internet" som det ju bara är att "logga ut från". Det här är en livsfarlig inställning, som bidrar till det absurda klimat som många kvinnor blir offer för.

Och så detta som gör mig så väldigt ledsen: den vansinniga rasismen. För dessa rasistiska vidriga människor så är Sverige en krigszon där muslimer som invandrat hit drar runt och eldar upp bilar, våldtar alla de ser och inför sharialagar till höger och vänster. Dessa människor har såklart aldrig varit i Sverige, men eftersom jag inte håller med om deras bild så ljuger jag, hatar mitt land och förtjänar att bli våldtagen. Deras logik är som alltid kristallklar. Jag orkade inte ens beröra detta ämne och kanske var det fegt av mig, men jag hade inte i mig att ta itu med den galna rasism som vällde in dag efter dag. Om jag skrev att jag avskyr våldtäkt så fick jag till svar att jag borde hata invandring för det är bara muslimer som våldtar. Om jag skrev att jag var glad att min dotter hade varit ute i parken och haft kul så fick jag till svar att muslimerna snart skulle ta den friheten ifrån alla barn i Sverige. Det var absurt, och väldigt väldigt otäckt. Och, såklart, så var det främst användare med animéavatarer som hade denna världsbild. Dessutom fick de mig att googla alla nya tillmälen jag fick, som cuck och thot osv. Alltid lär man sig nåt nytt, även om jag önskar att jag inte hade behövt göra det. 

Jag var Sweden för en vecka och blev golvad av det hat, kvinnoförakt och rasism som så fruktansvärt många bär på. Det var fint med den uppmuntran jag fick från följare som höll med mig, lärde sig mycket eller gillade det jag hade att säga, men tyvärr så drunknade de i mängden troll och hat. Till slut handlade det bara om att stå ut tiden ut, det hade jag inte väntat mig när jag började veckan. 

Det är svenska institutet som ligger bakom sweden-kontot och jag tycker att de kunde göra mer för att bistå sina twittrare med råd och stöd. Jag hade en kontaktperson som jag kunde ringa eller kontakta, men jag kände att det var svårt att ringa. Vad skulle jag säga? "Folk är dumma på internet"? Hon skrev också i ett mail (ang att hon skulle på semester, vilket jag verkligen unnar henne, det här är inte kritik mot just min kontaktperson) att hon hoppades att jag orkade med trollen. Men jag hade velat ha mer än så. Jag tycker att de som ansvarar för kontot bör ha sån koll på vad som händer att om det verkar gå överstyr ska de kontakta den som twittrar och fråga om hen vill ha hjälp med något. Orkar du? Hur känns det? Något mer än att ge riktlinjerna "mata inte trollen" och "blocka bara riktiga troll". 

Mest av allt önskar jag att det hade gått att vara kvinna och yttra "provocerande" åsikter utan att bli utsatt för så många våldtäktshot att man blir blasé, så mycket hat att det blir skrattretande och så mycket hån att man till sist får tjock elefanthud. Den tiden är tydligen inte här än. 

Och det bara rullar på.

Vardagen är igång. Jag lika delar hatar och älskar det. Älskar att barnen försvinner hemifrån, avskyr allt krångel som hör till. Med tre barn är det så VÄLDIGT mycket! Det är fyra dagar gympa i veckan att hålla koll på. Det är flera dagar läxor. Det är utflykter, regnkläder, det är fruktstunder. Och så aktiviteterna som börjar nästa vecka igen. Och nämnde jag läxor? Jag är så jävla mycket för en läxfri skola. Har alltid varit, kommer alltid vara. Mini-protesterar genom att inte tvinga skoltrötta barnet göra läxorna när han inte tyar. Det är inte det viktiga.

Idag har jag storstädat och storhandlat och det höll på att knäcka mig. Jag är inte på topp, jag är lite skör, och sen jag nästan gick in i väggen förra året så är storhandling just en sån sak som jag inte hanterar bra. Det är för mycket av allting. För mycket ljus och ljud och färger och saker att leta efter. Tröstade mig med en enorm mjukglass på hemvägen och blev illamående. Jaja.

Förlåt att jag bara rabblar upp saker som är av kanske noll intresse, men jag försöker mjukstarta det här med att blogga igen. Förra veckan var jag Sweden på twitter och det kommer ett inlägg om den upplevelsen, jag lovar. Just nu är jag mest... urlakad. Trött på internet (!!!) och tv. Vill helst bara läsa och sova men har ingen bra bok och har seriösa böter på biblioteket som jag inte kan pynta upp bara sådär.

Jaja. Hej hej igen.

Saknar ni mig?

Alltså jag är ju aktiv typ överallt förutom här, men lyckas liksom inte orka formulera längre texter. Är inte på topp direkt just nu om man säger så, får skylla på det.

Har iaf intervjuats av Expressen och radio angående ett instagraminlägg jag skrev för några veckor sedan. Ni kan läsa (klicka här) och lyssna (klicka här) om ni känner en akut Ellen-abstinens.

Nästa vecka börjar barnen på fritids och förskola och skola igen. HALLELUJA! Jag ska blogga mer då. Lovar!

Jag har skrivit klart min bok!

Ja om man med "klart" menar första utkastet som ska redigeras och skrivas om massor. 

Ja om man med "bok" menar "usel text som är sämre än your random Allersföljetong". 

Ja om man med "skrivit" menar "satt ihop meningar som både är krystade, banala och klyschiga på en och samma gång".

Men! Bortsett från det så har jag gjort det? Skrivit färdigt? Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag trodde att jag skulle komma 5-10 kapitel och sen ge upp som vanligt. Men nej, jag gjorde det. 

Jodå. Ska börja säga att jag är färdig med min romaaaan. Heja mig! 

Jaha, då är vi där igen.

Vi är inne på femte veckan av sommarlovet för ungarna (typ... åttonde för stora barnet?) och det börjar märkas om man säger så. Jag är uttråkad. De är gnälliga. Tack och lov för sommarstugan så att vi kan ha dagar där blåbärsplockning är den stora händelsen. Alltså nu ljög jag, vi har inte plockat några blåbär och det finns fucking miljoner bär i skogen så nån dag måste vi ta och göra det.

Idag har vi: varit på stan en dryg timme och fångat Pokémons. Fikat. Hängt en halvtimme på gården. I övrigt suttit framför olika skärmar. Vi har ju ingen bil heller, för den gick sönder utanför Mariefred eller Mariestad eller nåt, när killarna i familjen var på väg hem. Så det är kul. Allt är kul.

Jag behöver åka ut till sommarstugan och jag behöver verkligen verkligen verkligen bli full och dansa. Plus nya kläder. Eller en ny kropp. Eller ett nytt liv. Tror jag ska nöja mig med nya kläder. Nej just ja, jag kan ju inte köpa nya kläder för VÅR JÄVLA BIL HAR GÅTT SÖNDER OCH MÅSTE REPARERAS. Ska seriöst starta en crowdfundingkampanj för nya klänningar till mig.

Snart är det höst. Som vanligt den här tiden på året drabbas jag av nån organiseringssjuka och ba "i höst ska vi fixa system och lösningar som gör att vi inte glömmer EN LÄXA NÅNSIN!". Ha ha ha. Gud vad jag är bra på att lura mig själv.