Såhär i oktoberrusket är det verkligen så att jag typ dagligen tackar min lyckliga stjärna för att vi flyttade in till stan. Det finns så mycket att göra här. Man är inte isolerad, vi blir inte ensamma, allt är så enkelt.
Som igår när det vräkte ner, jag var ensam med de två yngsta och var utan bil. Helt plötsligt kommer Emmy på att just ja, hon ska ju på kalas. Istället för att stressa iväg med bil in till stan för att köpa present, så går hon och hennes kompis upp* på stan och handlar en present. Sen går Emmy direkt till kalaset och jag och Majken går ca 200 meter till museet där det är pysselverkstad. Pyssla, gå förbi affär och handla lite och sen hemåt igen. Inget leta parkering. Inget krångel. Bara på med kläderna och ut och så finns allt utbud precis där.
Sen hade vi missat en ingrediens till middagen och samma sak då. På med skorna och runt hörnet till pizzerian. Idag cyklade jag till affären medan ungarna satt i soffan och såg på tv. Hade vi bott kvar på landet hade jag behövt ta med Majken.
Visst, när det är sådär hjärtskärande vackert i juni och vi av nån anledning inte är i sommarstugan utan sitter inne och ser instagram fyllas av bilder på grillkvällar och altanmiddagar, då kan jag sakna vår trädgård lite. Men vi får ju allt det där i sommarstugan ändå.
Det var ett så himla bra beslut av oss att sälja huset och flytta in till stan helt enkelt. Jag är glad att vi vågade, trots att typ ALLA sa att vi var knäppa. Seriöst, det var verkligen helt galet hur negativa människor var. Som att hus alltid är the end game. Som att villa på landet är målet alla har. Vi var där, vi gillade det inte, vi hade modet att ändra oss. Det är jag glad för.
Sen kan jag sakna massor som jag hade velat ge mina barn men inte kan ge dem. Som jag saknar från min uppväxt. Till exempel att bo granne med nära vänner och kunna ge sig ut på timlånga utflykter i skog och över fält. Att ha häst. Att ingå i en bygemenskap där alla känner alla på ett positivt sätt. Men det fanns inte där vi bodde (för oss, för andra fanns exakt det men vi passade inte in) och det är ju egentligen inte själva HUSET som gav mig det som barn. Det var ju tur, slump, bra förutsättningar. Vi hade inte kunnat ha häst om vi inte lärt känna en familj där vi kunde bygga till stall i ett av deras uthus med hjälp av min morfar. Vi hade inte lekt i timmar i snön med grannkompisen om vi inte hade blivit så bra vänner. Det går aldrig att veta hur saker och ting blir, men för oss är det här med att bo i stan helt klart det bästa. I alla fall just nu.
Och om vi skaffar hund (herregud mitt hundsug just nu, det är LÖJLIGT) så visst, det går inte att släppa ut den i trädgården för kisspaus. Men man slipper också knata längs med tråkig landsväg där allt man ser är döda fält och mulen himmel såhär på vinterhalvåret. I stan finns det liksom alltid något att se. Eller pokemons att fånga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar