Adventstid kom i mitt krassliga hus.

Ingen kan ju ha missat att jag älskar julen? Alltså är besatt? Och nu på söndag börjar ÄNTLIGEN den ljuvaste av alla tider, som jag har sett fram emot detta!

Men så blev jag sjuk. Ligger här i soffan och hostar lungorna ur mig. Ögonen rinner, huvudet dunkar och jag har tappat rösten. Det är så frustrerande, för vi behöver göra så mycket innan advent. Eller ja, med "så mycket" menar jag främst "storstäda". Det är inte samma sak att tända adventsbelysning och ställa fram hyacinter när det ligger en miljon teckningar på golvet och smulor i soffan och gamla pantflaskor under trappen och ja ni vet, ett stökigt hem. Jag vill ha det gnistrande rent. Jag vill ha skinande golv som adventsstjärnorna kan spegla sig i. Eller jag vill åtminstone ha det fint så att jag kan njuta av advent, som är det bästa jag vet näst jul.

Men nä. Istället ligger jag här i soffan och kan inget annat än att titta på stöket. Men imorgon ska vi förhoppningsvis byta ut vår hemska soffa mot mammas gamla (hon har köpt ny) så jag antar att det får vara en bra sak.

Jag jobbar på att sänka kraven. Försöker tänka att huvudsaken är att vi kan baka pepparkakor och spela julmusik och mysa, oavsett hur städat det är. För två år sedan hade jag trotsat mitt dåliga mående och gått omkring och städat och sen mått ännu sämre och knappt orkat njuta av första advent alls. Så jag har väl kommit en bit på vägen ändå antar jag? Nu har jag bara ångest över saken, gör inget åt det. Nästa steg är att inte ens få ångest över det men tja... det är nog långt borta.