Och så var det mitten av april!

Jag har fyllt år. 33 år till och med. Jag hade en liten fest som var jätterolig och trevlig med fina vänner, men som orsakade mig mängder av ångest före eftersom ingen ville/kunde komma. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig, men mitt liv har varit fucking kaos och skit? Tycker kanske att ansvaret för vänskapen då kan ligga på de som har ett lättare liv? Men så funkar det ju inte och jag har bra vänner och och och. Jag var bara lite ledsen inför festen som sagt. Sen var jag bakis efter den, men det är en helt annan historia.

Något mycket viktigare än den lilla oviktiga berättelsen om min födelsedag. det är att det ser ut som att vi äntligen kommer få hjälp från Bup. Vi ringde dit för hjälp första gången för 5 år sedan. Sen dess har vi gått igenom två utredningar. Den första var katastrofal och skickade ner hela familjen i nåt svart hål. Den andra hade vi större förhoppningar på, men verkade även där få kalla handen. Tills vi fick prata med läkaren istället för psykologen och hey presto - vi kan få hjälp! Den lättnaden är lite svår att förklara. Vi har varit inställda på kampläge i flera år. Vi har pendlat mellan uppgivenhet och sorg och ilska och vanmakt. Kvällen innan det senaste mötet låg jag i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på om vi skulle behöva göra någon slags insamling för att ha råd att söka vård privat. Men sen behövs inte det visar det sig? Vi har två diagnoser, vi har behandlingsförslag, vi har löfte om ev medicinering, vi har en bra kontaktperson. Gud, jag vill inte jinxa det här nu men jag hoppas verkligen att vi inte längre står HELT ensamma i att försöka hjälpa ett barn som mår dåligt.

Nu är nästa steg återföring till skolan, att ligga på dem om att göra relevanta anpassningar. Och så ansökan om vårdbidrag till försäkringskassan såklart.

Allt detta pågår liksom bredvid det vanliga livet. Ni vet det där livet där jag har en enorm tenta nästa fredag som jag MÅSTE klara för att få plugga vidare i höst. Det där livet där vi har tre barn och en hund och allt som hör dit. Läxor, prov, studiedagar, lov, sjukdomar, bekymmer, bråk - sånt som även alldeles vanliga barn kräver av sina föräldrar.

Och man får inte ge upp. Det är inte ett alternativ. Så man, eller vi då, planerar påsk och skriver ner barnets svårigheter till försäkringskassan. Jag pluggar till tenta och kollar upp om vi kan få ersättning från försäkringsbolaget. Vi planerar för semester i sommarstugan och försöker föra en dialog med skolan. Det är så väldigt väldigt mycket och jag är så trött.

Men snart är tentan över och jag kan åtminstone andas lite. Hoppas jag.