Varför är det så otäckt med tjocka människor?

(Okej, fair warning, jag har oerhört mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu kring ämnet fett och kroppen, och sen jag blev nån slags kroppsaktivist på instagram hamnar det mesta där. Men orka skriva allt på telefonen och i ett format gjort för bilder istället för text? Nej. Så här kommer de i någon längre form, icke-stringent och svengelskt som vanligt när det gäller mig. Here we go!)

Jag har kommit på mig själv att skämmas när jag upptäcker hur stor jag har blivit*, typ om en stolskarm trycker mot höfterna eller ett säkerhetsbälte i en karusell är svårt att knäppa. Jag skäms och får genast reaktionen "gud, hur kunde jag inte veta hur tjock jag är? Så pinsamt!". Och det är ju ganska stört, n'est ce pas? Men det blir såklart en naturlig följd på alla normsmala som känner ett behov av att Upplysa Tjocka Om Att De Är Tjocka. Det är samma mekanism. Jag skäms för att jag BORDE ju veta hur äckligt tjock jag är, och de upplyser andra i rädsla av att de där andra inte FÖRSTÅR hur äckligt tjocka de är. Det är liksom en allmänt förankrad uppfattning att feta människor hela tiden måste tänka på hur feta de är. Först då så kan de kanske göra något åt det. Och om de inte ids (såklart handlar det om lathet) göra något åt sin kroppshydda, så ska de åtminstone SKÄMMAS.

Och det gör vi ju, såklart. De allra flesta av oss skäms någon gång. Vissa går omkring och bär på en ständig skam över att ha svikit samhället så grovt genom att låta sin kropp bli en xxl eller större. Andra lyckas hålla skammen stången större delen av tiden, men kanske trillar ner i ett ännu djupare hål när det väl slår till. Oavsett vilket så finns det inte en enda tjock eller fet människa som inte vet om att hen är tjock. Det vet vi. Allihopa vet vi det. Det enda vi begär är att ibland kanske få, jag vet inte, existera utanför detta? Eller trots detta? Att vi kan få ta del av livet på samma villkor som alla andra, utan att hela tiden behöva tryckas ner av "välmenande" (mer om det sen) människor som tycker att vi nog verkar liiite för nöjda med livet och därför påminner oss. "Ursäkta, men du vet väl om att du är fet?". Nej, inte i de ordalagen - det vore ju ohyfsat - men ni förstår poängen.

Så därför skäms jag ibland när jag inte förstått att min rumpa är större än alla andras. Det känns lite som att jag ger de andra rätt. De borde kanske påminna mig? Uppenbarligen har jag gått omkring och trott att jag... duger? Så kan vi ju inte ha det. Och det här, kära vänner, är jag varken först eller sist om att påpeka, men det tål att upprepas: tjocka människor får inte tro att de duger. Särskilt inte tjocka kvinnor.

Detta, att förhindra tjockisar från att vara nöjda med sig själva, är den enda anledningen till att man kommenterar andras vikt och storlek. Det handlar inte om oro för deras hälsa. Nej, det gör det inte. Nej. Seriöst igen? Nej. Det. Gör. Det. Inte.

Hade det handlat om hälsa hade man kommenterat upprört på varje vin-/rök-/sol-/skid-/bil-/tv-bild som postas på sociala medier.

"Du vet väl att alkohol kan skada din lever? Jag bryr mig bara om hälsan!"
"Solsemester, visst det är härligt. Men jag oroar mig för att du sprider en livsstils som bidrar till ökad hudcancer! Bara hälsan jag tänker på, that's all!!"
"Skidor? Inte för att vara taskig eller nåt, men vet du hur lätt man bryter benet i backen? Jag tänker bara på din hälsa!"

Ja, ni vet ju redan detta. Det är bull to the shit att det handlar om hälsa. Det handlar enbart om att vilja trycka ner och förhindra det otänkbara: en tjock människa som inte hatar sin kropp.

Varför är det då såhär? Jag vet inte riktigt. Jag har ju skrivit om det här tidigare och andra har skrivit om det tidigare och jag tror inte på något sätt att jag kommer med nåt unikt här. Inte heller har jag något svar.

Kanske blir man provocerad av att andra, som inte äter nyttigt och aktar kalorier och bantar, mår bra i sig själva? Är snygga? Trivs med livet? För varför ska jag tvinga i mig den här råkosttallriken om hon kan äta pommes och älska sig själv? Kan det vara skrämmande?

Eller handlar det om att vi kopplar samman tjockhet med svaghet (man kan inte hindra sina impulser, man kontrollerar sig inte, man är för lössläppt) och det bara är ett utökat svaghetsförakt? Rent krasst kan man ju lätt konstatera att de som hatar svaga mest inte direkt är de första som hoppar på den kroppspositiva rörelsen. (Dock liten kort passus, svag? Oh honey jag kan sitta ihjäl dig.)

Eller så kanske det handlar om det här att vi ser oss själva (och våra barn och medmänniskor) som projekt som ständigt ska förbättras till perfektion. Det räcker inte med att ha ett hem, det ska se ut som i en inredningstidning. Det räcker inte att ha en kropp, den ska se ut som i en modetidning. Det räcker inte att ha ett barn, hen ska prestera så att vi har något att skryta om. Eller?

Det kanske är lite av varje. Det kanske är olika från person till person. Men ATT det är så att folk provoceras av oss tjocka, det är ju tydligt. Även intelligenta människor, folk jag ser upp till och följer på sociala medier, kan utan filter slänga ur sig tjockhetsföraktande kommentarer. Man förutsätter att konsensus är att tjock = dåligt. Det finns inget ifrågasättande kring det, inget problematiserande. Och detta från människor som säkert kan hitta sjuttiofyra intersektionella problem i den här texten. Men att ifrågasätta sin uppfattning om att viktuppgång till trivseltjock eller tjock eller herregudihimlen FET = katastrof? Nä, det lyckas man inte med.

Så jag föreslår ett litet experiment. Varje gång du bidrar till uppfattningen att tjock = dåligt, hejda dig själv och fundera på varför du känner så. Varför stör du dig på att en fet kvinna har magtröja? Varför provocerar det dig när en tjockis äter pizza? Varför är det värsta som kan hända dig några kilo plus? Varför kliar det i fingrarna på dig just nu för att du så gärna vill kommentera "men det ÄR JU INTE hälsosamt att vara fet" på den här texten?

Fundera på det du! Nu ska jag äta potatisgratäng och sås.

*(Här ville jag såklart lista anledningarna till att jag gått upp i vikt, så att ni kan godkänna dem och FÖRSTÅ mina orsaker till att vara fet. För det är tydligt viktigt för mig. Vi är alla produkter av samhället vi lever i osv.)