Adhd och föräldraskap

Ett av era swish-önskeinlägg var att jag skulle skriva om att vara förälder med adhd och/eller ha barn med adhd. Om jag förstod det rätt dvs, det kan mycket väl vara så att jag missuppfattat. It has been known to happen.

I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.

Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.

Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.

Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.

Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)

Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.

Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...

De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)

Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.

Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.

Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.

Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.

Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.

"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.

Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.