söndag 22 oktober 2017

"Men det är ju en komplimang?"

Jag vet inte om jag har skrivit om den här händelsen tidigare, och jag orkar inte kolla igenom mitt arkiv, så vi kör igen.

För kanske två år sedan så hade jag skaffat tinder för skojs skull. Kolla om några kändisar dök upp de gånger jag befann mig i Stockholm eller Göteborg. Kolla utbudet i Örebro. All in good fun. (Nu är det inte relevant för historien varför jag skaffade tinder, men eftersom alla vet att jag är gift vill jag inte att ni ska haka upp er på den detaljen.)

Så en dag efter jobbet så fick jag ett meddelande från en främmande man på facebook. Han sa att han hade sett mig på tinder häromdagen, men tyvärr inte matchat vilket gjort honom ledsen. Men sen så visade det sig att målerifirman han jobbade på renoverade lite på museet där jag jobbade. Så han hade sett mig där, känt igen mig från tinder och kollat upp mitt namn på museets hemsida. Sen letat reda på mig på facebook och skickat detta meddelande. Där han då återigen ville uttrycka hur vacker han tyckte att jag var och... jag vet inte riktigt faktiskt. Försöka få en chans till att "matcha" utanför tinder?

Jag sa att jag var gift och raderade meddelandet och gick till jobbet med en jävla klump i magen dagen efter. Jag berättade för min chef som sa att de skulle vara klara om någon dag, och jag höll mig på mitt kontor under tiden.

Grejen är det här: många män tycker bara att jag ska vara glad för att nån tycker att jag är vacker. Han ville ju bara ge mig en komplimang? Får man inte göra det längre eller? Hur ska män kunna närma sig kvinnor om de tar illa upp för en enkel komplimang?

Och denna inställning kan de ha för att de inte har någon som helst förståelse för kontexten. Om en kvinna kontaktar en man och säger "jag var tvungen att skriva för att du är så vacker" så hade det varit en enstaka händelse. Det hade varit något oväntat, en rolig grej kanske. Det hade inte (eller åtminstone sällan) varit en del av ett större mönster. Och då kan man inte förstå.

Jag som vit tar såklart inte illa upp om nån frågar om de får känna på mitt hår. Det händer ju liksom aldrig att nån är intresserad av mitt fjösiga fjun. Så om nån är det känner jag mest "kul, känn på!". För en svart människa, som dagligen lever med att exotifieras, är det såklart en helt annan situation. Jag tycker inte det är så svårt att sätta mig in i det. Varför är det så svårt för män?

Jag har växt upp med att alltid alltid ses som ett objekt. Det börjar så oerhört tidigt. Det började med att killarna i mellanstadiet fick tjejerna att tro att det var positivt att bli tafsad på. Att det betydde att man var snygg, populär, åtråvärd. Det har fortsatt genom tonåren med tafsningar och kommentarer och blickar och rop och händer - alla dessa händer - som rört mig när jag inte velat. Allt med ursäkten "men jag tycker ju du är snygg". Det har varit kommentarer från män i min mammas bekantskapskrets, från lärare, från chefer, från okända, från kända. Genom åren har har många av mina vänners partners tafsat på mig/sagt något "sexuellt" vid nåt tillfälle och jag har inte sagt något till nån, för jag vill inte orsaka dålig stämning. Det har funnits tillfällen då jag varit oerhört rädd, det har funnits tillfällen då jag försökt putta undan och mötts med våldsamhet, det har funnits tillfällen då någon jag trott var min vän gått över till någon som vill mer.

Och - det här är det viktigaste - jag är på inget sätt unik. Vi är så oerhört många. Jag har ändå kommit undan lindrigt jämfört med många andra. Alla av oss har såna här historier i nån mån. Från "små" saker till grova övergrepp. Från barndom till vuxen ålder. Vi lever med det på alla sätt. Inte nog med att vi upplever det själva: i all kultur möter vi samma saker. Vi ser kvinnor lemlästas och mördas, våldtas och förnedras på film och i tv. Vi ser kvinnokroppar fläkas upp på reklamtavlor som att de vore fläskkotletter som säljs för 49.90. Vi ser män som antastar gå vidare fläckfria medan deras offer bryter ihop. Allt detta lever vi med. Varje dag, hela tiden. Ofta från att vi är små barn.

Så när en man kontaktar mig efter att ha letat reda på vem jag är, för att säga att han tycker att jag är vacker - då sker det inte i ett vakuum. Då är det ännu en man som vill ha rätt till mig. Som tycker att hans uppfattning om mig ger honom någon slags rätt till samröre med mig. Och jag vet inte om han är en sån som kommer ta ett "nej" på ett bra sätt eller om han är en sån som blir upprörd för att hans "komplimang" inte togs emot som han önskade. Jag kan inte veta vem han är. Jag har inte bjudit in honom i mitt liv. Han har tvingat sig in.

Så de män* som säger "se det som en komplimang", de förstår inte. De kan omöjligen förstå. Och därför ska de bara hålla käften.


*(Ja, vissa - oftast äldre - kvinnor säger samma sak. Men de har lärt sig att kvinnors syfte främst är att attrahera män och att uppnå det "målet" är eftersträvansvärt. Det är inte så lätt att bryta sig ut från den doktrinen.)

1 kommentar:

  1. Hear hear! Precis på samma sätt när en mycket äldre, manlig kollega ögnar en upp och ner över hela kroppen och säger "Fin blus du har..." så är det ingen komplimang. Titta inte på mig! Och om du gör det tala inte om det och lämna ditt omdöme. Jag är inte här för att pryda min omgivning eller behaga dig.

    SvaraRadera