Ångestjaget

I övermorgon flyger vi till New York. Idag testade jag för första gången Kry (är återigen inte betald, ingen jävel vill sponsra mig) för att via ett videosamtal få ångestdämpande utskrivet. Ja men förra gången jag flög blev det ju klaustrofobiskt anfall och skitjobbigt så jag tänkte att lite atarax och sprit får råda bot på det den här gången. (Det där skrev jag bara för att vara cool. Det kommer bli atarax och calma, eftersom flyg gör mig åksjuk).

Men ångesten då. Den är ju inte bara närvarande när det gäller stora saker som flyg (tänk om vi dör, tänk om mina barn blir föräldralösa, tänk om jag aldrig får se dem växa upp) utan även de mindre.

Jag har t.ex. inte börjat packa eller så eftersom det är för mycket att stressa upp mig över. Som att mamma ska vara barnvakt till barn och hund och HUR ska hon kunna lösa allt och tänk om nån blir sjuk och tänk om hunden blir stressad och vi är på andra sidan atlanten och kan inte hjälpa till? Tänk om de äntligen äntligen ringer från allmänpsyk för att sätta in mig på medicin, men så gör tidsskillnaden så att jag inte kan svara och så missar jag min chans och får vänta i två månader till? Tänk om vi GLÖMMER att köpa cheerleadingskor till Emmy som hon har väntat på i månader nu, alldeles för länge med tanke på att hennes gympaskor är för små? Hur vidriga föräldrar är vi inte då? Stackars Emmy som redan är förkrossad för att vi antagligen har hittat en ny familj till Fritz som inte trivs med livet i en familj som har hund. Tänk om vi traumatiserar henne? Mellanbarnet som hamnar i kläm och nu blir hon av med katterna som tydligen sover i hennes säng och jag VISSTE INTE DET. Vilken sorts mamma vet inte sånt? Hur mycket missar jag i hennes liv?

Och så får jag en ångestklump, eller fler, i magen och kan inte alls fokusera på bra saker som händer eftersom de små sakerna får orimliga proportioner och de stora sakerna svävar över mig konstant. Alltså jag ser fram emot New York massor, det gör jag. Och när vi väl är där så kommer jag inte oroa mig för Emmy och katter sådär akut. Men det är jobbigt att liksom inte kunna slappna av eftersom det alltid finns något att ha dåligt samvete för. Nåt jag har missat. Nånstans jag brister. Något jag borde göra bättre, borde haft koll på, älskat mer, läst mer, skällt mindre, gosat mer, haft bättre koll. Det finns alltid nåt.

Att packa är en bagatell i jämförelse. Jag vet att folk blir stressade av sånt men det är lugnt för mig. Jag slänger ner de få kläder jag har och allt smink och nåt par skor och sen är jag klar. Det är inte så jobbigt. Jag måste bara arbeta mig igenom alla distraktioner för att komma dit.

Nu ska jag i alla fall ta in kläderna som hänger på vädring. Så jag slipper ha ångest över att lukta illa på planet på onsdag...