More issues than vogue

Så. Imorgon börjar jag jobba. Heltid. Ny bransch, nytt yrke, ny från universitetet. Det är oerhört mycket nytt, helt enkelt.

Tyvärr är jag samma gamla person. Inte så att jag inte tror att jag kommer klara det, jag syftar på mitt jävla ältande och nojande över helt orimliga saker i förväg. Som det här med hur jag ska se ut. Först och främst, innan jag går full on crazy med detta, så vill jag påpeka två saker.

1) "Ingen kommer ändå tänka på hur du ser ut, det sitter bara i huvudet på dig". Jag VET att ingen kommer analysera mina strumpbyxor eller mina örhängen. Det här handlar om att JAG ska känna mig bekväm vilket gör att jag får lättare att slappna av och vara social och trevlig och normal.

2) "Ingen kommer ändå tänka på hur du ser ut, det sitter bara i huvudet på dig". Fast... det stämmer ju inte. Fint att ni aldrig nånsin reflekterar över folks utseenden, men jag gör det i alla fall. Det är det första man ser. Första intrycket som kan ge en fingervisning kring vem personen är. Och jag vet - återigen - att ingen kommer tänka "jaha hon är en SÅN person" om mig för att jag har en cm utväxt på håret, men visst fan bildar man sig en uppfattning utifrån nåns utseende. Möter jag en kvinna i kavaj, snäv kjol, sidenblus och prydlig page så tänker jag ju inte att jaha, här har vi en föräldraledig fyrabarnsmorsa som inte har jobbat på tio år, eller hur? Kläder, hår, smink, inte-smink, skägg, skor... allt sänder ut signaler. Jag tror dessutom att man klär sig efter sin personlighet i många fall. Jag menar, utan att försöka förhäva mig själv skulle jag väl säga att jag är en rätt spretig och färgstark person. Inte så att jag står i centrum i folks liv, men jag skrattar högt och jag gestikulerar stort och jag pratar mycket - och jag har även färgglada klänningar, knallröda läppstift och rött hår. För mig är det rätt tydligt att det följer på varandra, vem man är och hur man klär sig. Så ja, jag skulle vilja säga att vi noterar folks utseenden och drar slutsatser därutav.

I alla fall. Min vana trogen så har jag försökt stöpa om mig själv inför det här med Nytt Seriöst Jobb. För mig är essensen av "proffsig" och "kompetent" att vara klädd såhär:

- Mörka byxor. Jeans eller typ "slacks" eller vad det heter. Jag kan inget om byxor. Jag hatar byxor.
- Enkel (men dyr!) t-shirt eller en sidenblus/snygg och modern skjorta.
- Eventuellt en stilren cardigan eller blazer över.
- Dyr väska
- Snygga skor

Eller typ Amanda Schulman. För mig är hon allt jag inte är. Sval, framgångsrik, elegant, cool, rik.

I alla fall, jag tänker sådär "trendigt casual" när jag tänker på hur coola karriärskvinnor klär sig. Så jag bestämde mig för att prova svarta jeans och en omlottskjorta idag.

Big mistake. Huge.

Jag fick seriöst närapå ett panikanfall i provrummet. Skjortan tryckte till mina bröst så att jag knappt kunde andas och jeansen var så tjocka och varma och jag fick slita av mig allt med svetten rinnandes och störtade sen ut i affären med dyblött hår och panikandning. NORMALT!

Sen köpte jag tights och strumpbyxor och en stretchklänning och en cardigan utan att ens prova och gick hem med ännu ett bevis för att jag inte kan vara "ordentlig" eller "sval" eller "elegant". Och det är ju inte som att jag vill det heller egentligen. Jag tycker att det är rätt tråkigt i längden, men det hade varit kul att kunna ha möjligheten?

Ja just ja. Jag köpte örhängen på HM också. 69 kronor för fyra par knappörhängen i olika färger. Samtidigt som jag såg dem så tänkte jag på just detta, hur billig min smak är. Att jag liksom aldrig kommer förstå mig hur man kan köpa en t-shirt på Filippa K för 450 kr (oavsett KVALITET) eller svindyra örhängen för flera tusen. Jag kommer nog aldrig lyckas ha dyr smak? Varför skulle jag vilja köpa ett par diamantörhängen när de i... "odefinierbart material" från HM är finare i mina ögon? Jag är som en kråka som gillar allt som glimmar. Jag förstår inte heller varför jag skulle köpa svindyrt läppstift från Chanel när det går precis lika bra med random drugstore-läppstift? Betala 5000 kronor för en väska, ARE YOU FUCKING KIDDING ME??*

Och nånstans finns det väl lite av en lättnad i det. För även om jag hade trivts i svarta byxor och snygg blus så hade ju allt det andra ändå ställt till det för mig. Jag hade ändå inte kunnat vara cool och snygg, för jag kan liksom inte med att köpa ett par enkla boots för 2000 kronor. Jag är för snål, har för dålig smak, är för fel för sånt.

Så färgglada klänningar, tighta kjolar och strumpbyxor fortsätter vara min grej, Det kanske inte är den proffsigaste looken i världen, men 1) ingen annan bryr sig (säger ni) och 2) det passar ihop med mina bijouterier och hennafärgade hår.

Slut på navelskåderi för den här gången.

*(Jag förstår självklart att ett argument för att inte handla på typ HM är barnarbete osv, men det är fortfarande inte ett argument för att köpa en t-shirt för 500 kronor. Och dyra väskor är ju till 99% asfula. Jag menar, inte ens tonårstjejerna kan väl på riktigt tycka att Michael Kors-väskorna är snygga?)