Majken fyllde sju igår. Vi firade i dagarna tre, som det sig bör när ett riktigt underverk fyller år. Sen var helgen slut, och jag likaså. Och jag vet att jag tjatar om tidens gång och jag vet att man inte kan tvinga barnen att vara små livet ut, men det är så brutalt att allt bara händer och vi bara måste följa med utan att kunna påverka det.
Nyss var hon liten, nu är hon på väg att bli stor. Nyss var jag 27 och nybliven trebarnsmamma, nu är jag snart 34 och har snart en tonårsson. Det är så jobbigt att inse att 40 närmar sig med stormsteg och att jag för varje dag bara blir äldre och mer passé och sliten.
(Va, handlade inte det här inlägget om Majken? Eh nej, om mig. Häng med!)
Jag förstår att man är "relativt" ung vid 34, men grejen är att man inte är ung. Och jag kommer aldrig bli det igen. Jag är så dålig på att bli äldre. Jag fattar att 40 nu inte är vad 40 var för 10 år sedan, och absolut inte samma som det var för 20-30 år sedan. Det spelar ingen roll. Jag är så rädd för att jag kommer passera gränsen för när andra tycker att mitt långa röda hår är löjligt, eller att min urringning är för rynkig, eller att mitt sätt att dansa är patetiskt. Och ni kan säga "men vem bryr sig om vad andra tycker?" hur mycket ni vill, för jag gör det. Jag bryr mig oerhört mycket om vad andra tycker. Jag har hela mitt liv fått höra vad andra tycker om mig och det är jävligt sällan positivt och det är så oerhört jobbigt att bära, så jo, jag bryr mig.
Och jag förväntar mig mer av er än ett småsurt "men oj, vad tycker du om mig då som gör x och y fast jag är z gammal?". Herregud, jag är för upptagen för att döma mig själv för att döma nån annan. Eller okej, jag dömer jävligt många väldigt ofta, men inte i detta fall. Jag tycker det verkar superhärligt att bara köra på med sin grej helt oavsett ålder, men JAG kommer inte klara av det.
Så är det även det där "förbjudna"; rädslan för att inte längre vara attraktiv. Inte för att folk vänder sig på gatan efter mig idag, men jag är inte osynlig. Jag behöver (mäns) uppskattning såsom planeten behöver att vi slutar flyga och överkonsumera. Kan man inte vara snygg när man är 40+? 50+? Jo, det kan man. Men vi vet alla att för kvinnor är spannet kortare, och vi går tidigare över till att vara "snygg för sin ålder". Och jag tror inte att jag kommer vara "snygg för min ålder".
Är det så viktigt att vara snygg då? Eh ja, jag skrev ju det i stycket ovanför? Herregud, läs lite mer noggrant?
Men det är såklart inte bara det. Det är ju allt som hör till åldrandet, till att närma sig medelålders när man fortfarande tror sig vara ung. Jag kan till exempel inte ens bugga eller dansa pardans. Ska jag stå där när jag är 67 och dansa som Shakira, eftersom det var så jag dansade under en stor del av tiden då mitt rörelsemönster till musik fastställdes? (Obs, med "dansa som Shakira" menar jag "ifall Baloo var Shakira". Så att ingen får för sig nåt.)
Ska jag börja klä mig mer passande för min ålder? Jag vet inte vad passande är nu, hur ska jag veta det då? När blir knallröda läppar och stora bröst "desperat" istället för "vamp"? Har jag redan passerat den gränsen? Är shots och magtröja redan patetiskt? JAG VET INTE!!
"Men vem bryr sig?"
Jag.
Som fan.
+1 på detta.
SvaraRaderaHerregud. Och så hade man inte vett att uppskatta hur snygg man var när man var 22??? Bortkastat.
Bugg är iofs pardans. Och jag är snyggare vid 32 års ålder än vid 22. 2 barn och skilsmässa till trots. Fina viner blir bättre med åren, ungefär så fungerar det för kvinnor tänker jag. Till sist - reflekterat över hur slitna de där tjejerna som ansågs vara såååå snygga i högstadiet är vid det här laget? Brukar se en del av dem ibland och bli lite tacksam över att jag inte var en av dem då, eftersom som jag slipper vara en av dem nu ��
SvaraRaderaJag är 40 och snyggare än någonsin. For realz. Men å andra sidan skiter jag blankt i uppmärksamhet och bekräftelse från män, och kvinnor verkar inte vara lite begränsade i sin "målgrupp".
SvaraRaderaVad av det du trodde att var otänkbart att du skulle göra vid trettio när du var tjugo tycker du fortfarande är självklart att du gör?
SvaraRaderaTyp så.
Och alldeles bortsett från att det bästa med att bli äldre att man bekymrar sig mindre om vad andra tycker så förändras perspektiven.
Men jaaa 100 % detta!! Har ångest över typ allt du precis skrev varje dag. Sen får jag ångest över att jag har ångest och inte "lever i nuet" och njuter av att vara ung............
SvaraRaderaAlltså, jag fyller snart femti. Det är förstås ganska jobbigt och skrämmande. - Snart på "dösidan". MEN, det finns fördelar med att bli äldre också. Man kan slappna av på ett annat sätt i den där "vara perfekt-hetsen". Dels förväntar sig inte folk att man ska vara snygg längre, vilket betyder att man inte döms på samma sätt. Dels får man uppskattning för andra saker än att vara snygg och sexig. Plötsligt blir man lyssnad på, även av män! (Inte alla män, förstås...)
SvaraRaderaKänner igen alla dessa tankar. Blir 35 i år. Fy fan. Skiftar mellan att tänka att jag fått många rynkor och att jag ser ung ut för min ålder varannan gång jag tittar mig i spegeln. Men just ikväll, innan jag la mig i sängen för att sova och läsa bloggar medan jag ammade satt jag på toa tillsammans med min man och han sa: ”Snygg. Är du. Det tänker jag på varje dag”. Det är inte något han säger varje dag, men jag tar det med mig nu när jag läser din, igenkännande, text. Det lättar nämligen på det, att han som jag älskar tycker att jag fortfarande är attraktiv. (Ja! Vill också vara attraktiv!) Har också på senaste tiden hört t ex Rage Against the Machine på hög volym i bilen och tänkt ”jag är en sådan töntig mamma som försöker ’rocka’”. Usch. En tröst för mig är att jag brukade attraheras av pojkar; nu attraheras jag av män. Samma sak för kvinnor. Min man har också sagt att jag blir ännu snyggare med åldern. Min pappa, gift med min mamma i 40 år förra året, säger att ”om någon sagt till mig när vi var 18 och nyss träffats att så som din mamma ser ut nu hade varit den vackraste kvinnan för mig hade jag inte trott det - men mitt ideal följer din mamma med åldern”.
SvaraRaderaDet är så befriande att läsa detta. Jag fyller trettio nästa år och har inte upplevt att jag åldersnojar MEN har så himla svårt att förstå att jag är vuxen? Liksom att folk runtomkring tror att jag ska kunna bete mig respektabelt och vara "ordentlig". Fick barn när jag var väldigt ung så de är ganska stora men jag känner mig så jäkla mycket som fjorton fortfarande. Inte fattat att jag inte borde vända mig om efter epatraktorer i princip...
SvaraRaderaUpptäckte häromdagen att jag fått några rynkor i pannan och blev lite kallsvettig, fine att jag levt och grimaserat och skrattat i trettio år det är väl inget konstigt men mer att jag inte upplever den här känslan av vuxenhet som jag trodde skulle komma. Börjar väl kanske inse att andra låtsas vara så himla ordentliga jämt? Är sällan osäker på mig själv och det är väl en vuxengrej antar jag, att man anser sig ha ett värde men den lilla punkaren i mig har så svårt att sluta vara rebellisk.
Skönt att ni är flera som känner igen er. Så svårt att skriva om ibland, för man riskerar att trampa nån på tårna som är äldre och känner sig negativt beskriven.
SvaraRaderaJsN - jag förstår inte riktigt hur det är relevant eftersom jag vid 20 inte kände att 30 var urgammalt? Eftersom det inte är det. Men 40 är liksom medelålders, det går inte att komma ifrån.
Hej Ellen! Måste bara få skriva några ord här...Tycker du skrev ett så öppet och ärligt inlägg! Och jag måste bara få svara med några ord...Från en killes perspektiv.
SvaraRaderaFörst och främst förstår jag dig fullt inför din osäkerhet och medvetenhet om ditt åldrande - så tror jag de allra flesta tänker och speciellt med dagens sjuka kroppsideal och hets att alltid vara ung, smal och "perfekt" och se ut som kändisarna i media...Men det är mycket sällan oredigerat och ärligt - det får du aldrig glömma!
Tycker det är jättestarkt av dig att beskriva ärligt hur du tänker och känner! Det är heller aldrig fel av dig att vilja känna dig sexig och attraktiv och få mäns uppskattning. Och ingen har rätt att bestämma hur du vill klä dig i en viss ålder eller ens få dig att tänka att du inte duger precis som du är!
Sexighet har aldrig haft något med kvinnors ålder att göra för mig, eller utseende, utan självförtroende är allt! En kvinna som själv vill vara och känna sig sexig - det fångar mitt intresse. :)Tycker t.ex. personligen alltid det är sexigt med urringningar, jättefint med stringtrosor oavsett ålder, kvinnor som är lite flirtiga och verkligen anspelar på sin kvinnlighet ...Gärna lite retsamt taskiga mot mig med glimten i ögat...! :) Ber mig om hjälp med saker så hon slipper bryta en nagel...Lånar mitt paraply medan jag blir blöt och säger att jag väl är en gentleman och fnissar...Lite så, haha. ;)
Tycker iaf du verkar vara en jättefin, ärlig och stark person - heller inte alls osäker i dig själv när allt kommer kring! Jag ser en mycket attraktiv, vacker och sexig kvinna som även är intelligent, välformulerad och bra på att uttrycka sig! Önskar ni kvinnor kunde sluta kritisera och ta ned er själva och inse hur vackra och fina vi tycker ni är.
Vem du än har i ditt liv eller träffar, så hoppas jag verkligen han tar tillvara på dig och förstår själv hur lyckligt lottad han är...;)Och du duger precis som du är, glöm aldrig det!
Allt gott!
/Mvh Jocke
Men det här att du bryr dig om vad folk tycker är ju väldigt ungt så att säga. Ingen panik. Åldrande kanske hoppar över dig?
SvaraRadera