Ska vi tjata lite mer om adhd?

Nej, kanske nån tänker som är SÅ JÄVLA trött på att jag nu bytt idenditet från "lat och gnällig" till "lat och gnällig med adhd som jag skyller min lathet på". Well, tufft för dig. Förstår att ni kanske hellre vill läsa ännu ett inlägg om vad vi ska äta, men nu vill jag prata lite mer om adhd. Eller kanske specifikt min adhd. Nej förresten: vad adhd också kan vara! (Menar både add och adhd när jag säger "adhd" eftersom det ju är samma sak men med olika huvudsymptom)

Jag försökte googla reda på mina gamla inlägg om adhd för att se vad jag skrivit tidigare. Med tanke på att jag bara skrivit typ 50 inlägg det senaste året borde det inte ha varit så svårt, men det där att orka leta efter grejer när jag mycket snabbare kan skriva den här "jag kanske har sagt det här förut, men"-paragrafen? Nä. Jag har ju adhd, jag orkar inte.

Ok, skämt åsido. Häromdagen skrev jag en liten rant på twitter om hur bristen på impulskontroll är en stor del av adhd som kan leda till många problem. Och jag fick så många svar från människor som verkligen inte hade en aning. Som ba "oj, tack för att du öppnade mina ögon". Och jag trodde nog ändå att just "bristande impulskontroll" var en rätt känd del av adhd. Men tydligen inte. (Hur många gånger jag kommer skriva adhd i den här texten? Alldeles för många. Jag har redan tröttnat.)

Så om inte ens en sån, enligt mig, "uppenbar" grej är nåt som folk känner till, hur är det då med andra delar? De som inte är "kryp i benen" eller "för mycket energi" eller "slarvig och glömsk"? För jag tänker att dessa delar är vad folk generellt förknippar med adhd? Livlig/vild, energirik, svårt att sitta stilla, hoppar från en sak till en annan och slarvar bort och glömmer grejer och har högt tempo? Rätta mig om jag har fel, men det var lite så min bild var i alla fall.

Men adhd är så väldigt mycket mer. Framför allt hos tjejer/kvinnor. Vi blir oftare feldiagnostiserade med ångest eller depression när det är symptom, inte orsaker. Vår rastlöshet är oftare invändig, det vill säga förhöjt tempo i tanke. Det märks inte utåt men orsakar kaos invändigt. Det kan också vara att dagdrömma på sin plats i skolan istället för att springa runt och störa andra. Det kan vara att klara alla prov utan problem, men anses som "krävande" och "jobbig" för att man pratar för mycket och har svårt med auktoriteter. Om vi nu ska prata om barn. Men det ska vi ju inte, så moving on!

Här är några exempel på saker som kan vara svåra för en vuxen (kvinna) med adhd. Det är inte en "testa dig själv"-manual, utan det här är saker som jag har fått aha-upplevelser kring och som jag tror skulle hjälpa många ifall fler förstod.

* Oförmåga att komma igång med saker. Saker som verkar enkla, som ÄR enkla, orsakar ett enormt motstånd inombords. Det här är så oerhört svårt att förklara, för många förutsätter att man liksom bara "glömmer" att göra tråkiga saker. Att man inte kommer ihåg. Det handlar inte (enbart) om det, utan om motivationsstyrning. De flesta med adhd är oerhört motivationsstyrda. Det innebär att om du är motiverad att göra något så kan du uträtta hur mycket som helst, men är du omotiverad så blir det närapå omöjligt. Den där "omöjligheten" är oerhört handikappande. Den har sabbat så mycket för mig, framför allt i mitt yrkesliv.

Tänk såhär: du har ett gäng biblioteksböcker att lämna tillbaka. Du har glömt dem länge, men nu ligger de på byrån i hallen. Du ska gå på stan och handla lite grejer, och biblioteket ligger bara en liten bit från dit du tänkt gå. Kanske 500 meter. Rimligtvis tar man med sig böckerna och lämnar tillbaka dem, så länge man kommer ihåg? Fel. Jag kan seriöst se böckerna, tänka "jag ska ju ändå upp på stan och kan ju då svänga förbi bibblan", men lik förbannat lämna dem hemma med flit och tänka att jag gör det nån annan dag. Varför? För att det är tråkigt och lite småjobbigt att svänga förbi bibblan. Det finns alltså noll motivation. Och då KAN jag inte. Det går inte att förklara hur det känns inuti mig, men det är som ett illamående som väller fram. Det kliar i kroppen, huvudet surrar och jag blir nästan gråtfärdig. För en sån liten grej? Ja, för en sån liten grej. En av de första dagarna jag var medicinerad så gick jag och köpte julklappar på stan. I vanliga fall kanske jag går iväg med en lista på fem saker och kommer hem med en. Och sen upprepas det tills jag till slut köper nåt helt annat på nätet i sista sekund för att jag inte förmådde mig att fixa allt på en gång. Men den här dagen gjorde jag det. Jag klarade av att hålla i, att inte ge upp efter en affär, att se till att skaffa allt på listan. Utan kliande frustrationsillamående. Det är en sån vansinnig lättnad att överkomma den puckeln.

Det handlar alltså inte om lathet, utan om att våra hjärnor behöver en större mängd motivation än andras för att göra saker - annars blir det oerhört tufft. Tänk på det jobbigaste du vet att göra. Typ rensa badrumsgolvbrunnen eller ta det där asjobbiga samtalet med chefen eller göra slut med din partner. Det ångestpåslaget eller uppskjutandet eller vad som nu händer med dig - det händer mig för enkla saker som att... lämna tillbaka en lånad grej. Så fort något blir ett måste och inte en frivillig grej så låser det sig. Det är inte smidigt att ha det så, det kan man inte påstå.

* Trötthet. Många med adhd blir utbrända, och det är inte konstigt. Våra liv är som en ständig tornado av saker att minnas, hålla koll på och fixa, men vi saknar redskapen. Jag gjorde en jämförelse nån gång (alla födda på 90-talet fattar nu noll men); det känns som att alla andra har fått en filofax som hjälper en att sortera upp livet, medan mina blad bara flyger omkring lösa i luften och jag ska klara samma saker som de med färgkodade sidor för alla uppgifter. Det är utmattande att försöka hänga med. Särskilt eftersom vi ofta kompenserar för saker vi har lärt oss inte uppskattas.

En vanlig dag handlar inte bara om att ha koll på nycklar och möten osv. Det är även att göra uppgifter trots noll motivation (se punkten ovan, om ni har guldfiskminne - ja jag vet att guldfiskar inte har dåligt minne, men nu tillhör jag tack och lov inte tumblr-generationen som inte förstår språkliga nyanser), att stå ut med att ens tankar rusar i 150 km i timmen, att försöka behålla fokus under fikarumskonversationer och möten, att kämpa för att inte avbryta människor som pratar för att man själv kom på nåt kul, att tänka på att tona ner sin personlighet som kan vara "för mycket", att ha ångest för att man såg på insta att två kompisar fikade utan en själv (kommer till den grejen senare)... osv.

Herregud, jag blev trött bara av att läsa det där stycket. Det är inte konstigt att många kvinnor med adhd blir sjukskrivna för utbrändhet och depression. Särskilt om man inte vet om att man har adhd och går omkring och känner "alla andra kan ju, varför är jag så värdelös" konstant. Tro mig, jag vet.

* Vara "för mycket"/"fel". Även om adhd hos kvinnor ofta (obs, såklart inte alltid) inte visar sig med den sortens hyperaktivitet vi förknippar med diagnosen så tar sig vårt "h" uttryck på annat sätt. Vi kan uppfattas som för intensiva. Jag får t.ex. alltid alltid alltid höra att jag pratar för fort och tänker för fort och att det blir förvirrande för andra. Well, förlåt att ni är så JÄVLA LÅNGSAMMA DÅ! Säger jag inte, men jag har seriöst svårt att förstå hur det kan anses vara så negativt att vara intelligent och snabbare än andra? Förlåt att du lyssnar så sakta att jag måste lägga dubbelt så lång tid på att prata med dig än jag egentligen borde och därför slösar bort min tid.

Okej mer seriöst då. Som kvinna blir du lätt bestraffad om du är "för mycket". Du kanske är för högljudd eller pratar för mycket eller skrattar för högt eller är för fysisk eller för lite "vän och ljuv". Men det handlar inte bara om att bryta mot könsroller, utan även om att på grund av impulsivitet säga fel saker. Agera på fel sätt. Göra saker fort, men fel. Ta på sig stora projekt och utföra dem svinbra till 90%, men inte förmå sig att slutföra de där 10% (pga noll motivation kvar) och kanske inte ens förstå varför nån kunde ha ett problem med det - tråkiga grejer är ju inte så viktiga? Eller så kanske du inte alls är hyper, men däremot har oerhört svårt att koncentrera dig på ett samtal och uppfattas som nonchalant och dryg? Eller så kanske du så många gånger fått lära dig att dina tankegångar är för röriga för andra, så du undviker att ge din in i samtal och uppfattas som tyst och tillknäppt - fast du bara försöker hindra folk att få den motsatta uppfattningen om dig - brölig och babblig.

* Styras av sina känslor. Luta er tillbaka i sofforna, ta en kaffe, ring era barn och säg att ni blir sena hem ikväll - det här är en punkt som jag har MYCKET att säga om. Det är först på sistone som jag till fullo börjat inse hur mycket mitt känsloliv har med min npf-diagnos att göra (titta vad snyggt jag undvek att skriva adhd... fan, nu sket det sig ändå).

För några veckor sedan så stötte jag på begreppet "Rejection sensitive dysphoria", RSD. I korta drag är det en känslomässig överdriven reaktion på (upplevt) avvisande eller kritik. Jag tror inte vi har något begrepp för det i Sverige och det ska vad jag förstår inte ses som en "diagnos", men jag förstod SÅ mycket mer om mig själv när jag läste om RSD och hur det är en del av att ha adhd.

I korta drag: människor med rejection sensitivity upplever stark fysisk respons när de upplever att de blivit avvisade/bortvalda/kritiserade. Detta leder till att man antingen försöker anpassa sig så att man nästan utplånar sig själv, eller att man kanske helt undviker situationer där man riskerar att misslyckas/få kritik/bli bortvald. Det handlar inte om en sund och förklarlig känslomässig reaktion på att kanske ha fått skäll eller att ha blivit dumpad, utan om att få riktiga fysiska symptom (t.ex. ångestliknande känslor/magont/illamående/panikkänslor) av något så enkelt som exemplet när två vänner fikar utan dig som jag tog tidigare. Eller att förutsätta att ingen egentligen gillar dig och därför undvika sociala sammanhang så att du slipper få bevis på att du har rätt. Eller att dra sig undan från vänner innan de drar sig undan från dig (vilket du är övertygad om kommer hända). Andra exempel:
- alltid tro att du ska få sparken varje gång din chef vill prata med dig.
- undvika att prova nya saker offentligt för att du är säker på att misslyckas och inte klarar att någon ska se det.
- uppleva att ens den minsta kritik av något du gjort är lika smärtsam som riktiga attacker på din person.
Vill du läsa mer om detta så klicka här. 

Nu är ju inte fancy amerikanska begrepp det enda känslomässiga resultatet av adhd. Tvärtom så är just att styras av sina känslor ett av de större problemen för många av oss. Känslorna ligger då oss närmre än logiken, och även om jag rent krasst kan konstatera att jag överreagerar så hinner jag inte reglera min känslomässiga reaktion. Den slår till med full kraft och går liksom inte att justera i efterhand. Detta kan såklart vara både positivt och negativt. Det är häftigt att känna mycket. Att skratta ofta, bli rörd lätt, uppleva eufori och glädje. Men det kommer ju även ihop med att bli ledsen för småsaker, eller arg och upprörd av saker som andra helt kan bortse ifrån. Eller frustrerad och sen arg och sen ledsen för att man blev arg och sen trött eftersom det är jobbigt att vara en känslomässig berg- och dalbana.

Okej, så vi får massa känslor. Men bara för att man känner nåt så måste man ju inte agera på det. Herregud, det lär vi ju våra barn från tidig ålder. Känna är okej, agera på känslor inte lika okej.

Well. Det är ju där impulskontrollen och affektregleringen och ca allting sviker oss. Så länge vi är i affekt kan vi faktiskt oftast inte "välja" att agera på känslorna eller inte. Dessa förmågor slås ut helt. Återigen: tänk på något som skulle göra dig så vansinnig/ledsen att du helt tappar kontrollen. Sänk sen ribban för vad som skulle kunna orsaka det meltdownet med ca 600%. Typ där nånstans befinner sig många. Enkelt va?

Det handlar ju inte bara om negativa känslor såklart. Det kan även handla om positiva känslor, att vara så glad att man utan att tänker sig för gör något överilat. Eller för "mycket", eller för intensivt. Poängen är att det är först efteråt, när det direkta känslopåslaget har lagt sig, som vi kan återfå förmågan att helt styra våra handlingar igen. Och då kan det redan vara för sent.

Nu får jag det att låta som att människor med adhd aldrig kan styra sina handlingar och därför helt saknar ansvar för vad vi gör och hur vi beter oss. Det menar jag självklart inte. Men det är en stor svårighet att inte bara ofta överreagera känslomässigt på händelser, utan också i mångt och mycket sakna förmågan att låta bli att agera på dessa överdrivna känslor. Det är inte en myt att adhd är vanligt i fängelser, om man säger så.

Okej, nu blev det här vansinneslångt och jag hade kunnat skriva spaltmeter mer om varje del. Såhär i efterhand kanske jag skulle gjort en "föreläsningsserie" i bloggform och skrivit om en sak i taget? Well, tänka efter före är inte min grej - det hoppas jag att ni har förstått nu.

Men den som orkat läsa ända hit vet nu i alla fall att adhd verkligen inte bara är hyperaktivitet och slarvighet och glömska. Att det är så mycket mer, och kan orsaka så många andra problem - särskilt när någon är ovetandes om att de egentligen har adhd. Vilket är fallet för många kvinnor.

Andra grejer som är vanliga? Åh, beroendeproblematik till exempel. Alkohol, koffein, cigaretter, cola (!!), socker, sex... en adhd-hjärna letar ständiga kickar och sysselsättning för att orka med. Så man petar in lite socker efter kaffet efter ciggen eller söker bekräftelse hos andra trots att man har en partner eller spelar datorspel konstant eller eller eller.

Svårigheter att förstå instruktioner, den är kul! Jag, som faktiskt är smart och har oerhört lätt att göra analyser och förstå sammanhang och lär mig snabbt, jag borde ju för fan kunna följa ett enkelt recept eller läsa en tentafråga rätt? Näpp. Instruktioner är min nemesis. När jag frilansade fick jag ibland skriva om mina artiklar eftersom jag inte alls förstått vad uppdraget var. Senaste gången jag skrev en tenta så läste jag om frågorna 10 ggr, hittade nya (stora) missuppfattningar varje gång och sen när jag fick tillbaka den hade jag lik förbannat missuppfattat en fråga. HUR är det möjligt? Jag vet inte.

Ångest. Ja men vafan, om ens tankar rusar hela tiden och man dessutom ofta får överdrivna känslomässiga reaktioner på saker... hur ska ångest ens kunna undvikas? Det räcker liksom inte med att börja få ångesttankar kring en grej, för så fort du börjat tänka på den och känna det där trycket över bröstet och klumpen i magen och paniken som kommer krypande, så har din hjärna redan hoppat till fem saker som är precis lika illa. Associationskedjan är snabb och obarmhärtig. Så när jag ena minuten börjar tänka på t.ex. hur jobbigt det ska bli att åka till Sthlm tidigt en morgon för tänk om jag missar tåget, så har jag nästa minut redan hunnit börja gråta eftersom i mina tankar har ett av barnen dött i en bilolycka. Hur det gick till? Tja, antagligen typ såhär:

åka tåg tidigt = risk för att missa tåget = kanske får ta nästa tåg = går det fortare att åka bil då = jag vill inte köra bil i sthlm = undrar om min man skulle kunna skjutsa mig = då måste ju iaf Majken följa med = tänk om de skulle hamna i en olycka på motorvägen hem från stockholm och de stora barnen är ensamma hemma och undrar vad som hänt och Majken är ju så liten så hon skulle aldrig överleva... ja och här nånstans storgråter jag ju. Det går fort, det går oerhört fort, och det är svårstoppat.

MEN JAG SKULLE JU SLUTA SKRIVA! Ja men det finns en grej som heter "hyperfokus" och när nån med adhd är inne i den bubblan så..

nej. Nu räcker det.

Sorry för mastodontlångt inlägg. Fråga om något är oklart! (Förstår inte vad det skulle kunna vara, kolla så oerhört stringent text va? Svenska Akademien, holla at me! Nej förresten.)