Så jag har fått hörselgångseksem på grund av för mycket bad och för mycket värme. Och eksemet ledde till infektion så nu går jag omkring med öroninflammation och det gör SÅ JÄVLA VIDRIGT ONT! Sov ca ingenting inatt.
Men, det är ju klart värt det ändå. Man ångrar aldrig ett bad, inte ens när det gör så här ont efteråt. Det där nakenbadet mitt i natten i årstaviken i lördags, det kanske inte var så smart. Men det var väldigt välgörande.
Jag är så glad att jag fick en helg i stockholm. Inte för att sthlm på något sätt är min favoritstad, men jag fick liksom uppleva en liten skärva av det där som alla i mina flöden gör hela tiden: vi badade i en vik, vi åt god indisk hämtmat och drack vin och vi var på trädgården och sen efteråt så nakenbadade vi då. Jag är så löjligt lättpåverkad av vad alla andra gör att jag liksom måste förankra mina upplevelser i sånt andra också gjort? Jag menar, den här sommaren har varit fantastisk på alla sätt. Vi var i Cypern, jag har fått en systerdotter (mitt första syskonbarn!!), vi har badat otroligt mycket och varit på auktion och kokat lemonad och rott över till badklippan och och och vi har fortfarande två veckors semester kvar efter den här veckan. Den här veckan jobbar jag dock och städar och har som sagt öroninflammation.
Men det där med förankringen. Det är som att det jag gör inte betyder något, det är det alla andra gör som är bra på riktigt och mitt kan bara bli bra om jag gör det jag ser andra göra. Inte andra barnfamiljer så mycket, utan mer personer i min ålder som... har ett socialt liv? Jag har absolut träffat kompisar i sommar, men jag är ju trebarnsmorsa med allt vad det innebär. Och många runt 30 är inte det. De flesta, faktiskt. Så jag jämför mig med dem och tänker att jag roar mig ju ALDRIG osv osv. Och just därför var den här helgen så bra, som sagt. Fick gå på trendigt uteställe och var visserligen svettig och ful men fick känna att jag också kan dra igenom sommarnatten på väg mot nakenbad efter dans på klubb. Jag fick den grejen.
Och så fick jag öroninflammation.(Det är viktigt att ni tycker synd om mig för detta, ifall det inte framgått)
tisdag 24 juli 2018
onsdag 11 juli 2018
Om varför jag älskar fransk fotboll.
Få som följer mig på sociala medier kan ha undgått att jag hejar intensivt på det franska (herr-)landslaget i fotbolls-VM. I år som alla år, tänkte jag skriva. Men det vore ju inte helt sant, och eftersom jag har fått flera frågor på sistone om varför mitt hjärta klappar så starkt för fransk fotboll så tar vi det från början. (Sätt er bekvämt, detta blir långt.)
Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!
Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.
(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)
När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.
Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?
Nej.
Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:
År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.
Sara var nämligen likaintresserad besatt av killar som jag, och franska killar? Franska, MYCKET ÄLDRE killar? Franska, mycket äldre och SNYGGA killar? Vi trodde knappt våra ögon. Tyvärr fanns det ett tjejgäng på hotellet också, som var mycket mer i fransosernas ålder. Men vi var ihärdiga, Sara och jag. Vi hade väl kanske egentligen inte så mycket mer till vår fördel än att vi var jävligt skamlösa och flirtiga, men på nåt sätt så lyckades vi utmanövrera de andra tjejerna (detta är min minnesbild, ha med er att jag var 16 och väldigt hormonstinn när ni läser min tolkning) och de två fransmännen var våra att ha en semesterflirt med. De var 22 respektive 23 och såhär som vuxen kan jag ju känna "SERIOUSLY DUDES?" men då var allt helt perfekt. Laurent ("min" fransman) och hans vänner älskade fotboll. Jag tror att jag aldrig har fejkat kunskap mer än då, när jag mjölkade min stackars hjärna på ALL info om det franska laget och VM 1998 den möjligtvis kunde besitta. Vi pratade om hur fantastisk Zidane var. Vi diskuterade vem som var snyggast i laget (jag hävdade Zidane, Laurent tyckte Lizarazu). Vi pratade om Henrys löpningar och Petits frisyr och om Barthez var en bra målvakt eller inte. Vi såg matcher ihop och hejade ihop och önskade och hoppades att Frankrike skulle gå hela vägen den här gången också.
En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.
När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.
För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!
I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.
Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.
Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.
För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!
Allez les bleus!
(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)
Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!
Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.
(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)
När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.
Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?
Nej.
Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:
År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.
Sara var nämligen lika
En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.
När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.
För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!
I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.
Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.
Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.
För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!
Allez les bleus!
(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)
tisdag 3 juli 2018
Den där fotbollen.
Nu pratar jag om RIKTIG fotboll, inte sån där skit som amerikansk fotboll som tar upp så mycket av vår tid och som jag hatar hett och intensivt.
Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?
Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.
Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?
Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?
Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.
I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).
Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.
Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!
Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?
Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.
Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?
Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?
Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.
I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).
Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.
Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!
söndag 1 juli 2018
All them travels
Så hur var Cypern då? Jotack, väldigt fint. Har som sagt aldrig varit sådär supersugen på att resa dit, men det var en fin ö. De delar vi såg, i alla fall.
Nu är vi brunbrända (inte jag) och färdigbadade (nej) och utvilade (lol nej). Alltså såhär: det var fantastiskt och mysigt och härligt, men inga funktionshinder går upp i rök av sol och bad. Även om allt blir enklare när det är kravlöst och man befinner sig bland citronträd och kattungar.
I alla fall, när jag som bäst badade i kristallturkost medelhav så tänkte jag på andra resor jag vill göra, och kom fram till denna: the great big tour of England! Tänker mig att jag och mamma och tonårsdöttrar (detta ligger lite i framtiden, om man säger så) åker runt och kollar på klippor som stupar ner i havet, besöker Jane Austens Bath och tittar in i mysiga byar och vackra rosenträdgårdar. Låter det inte helt makalöst fantastiskt? Jo.
Problemen jag har är dessa:
1) Jag vill göra den här resan nu nu NU, även om jag vet att ingen unge skulle gilla att följa med nu.
2) Emmy läser inte (jag är så jävla förbannad över detta, men tja... det är ett annat inlägg) och kommer således inte förstå STORHETEN i att besöka Jane Austen territory.
3) Åldersskillnaden mellan barnen gör att när Majken är tonåring är Noa vuxen så jag förutsätter att han inte vill med. Men Emmy kommer då vara i den slags tonår när man bara vill stanna hemma med sin crush för stunden.
4) Nej okej, det var kanske bara tre problem.
Det här är alltså inte "nästa sommarsemester" vi pratar om, då ska vi nämligen åka tåg till Europa. I teorin. I praktiken lär det väl mallis eller nåt, men låt en tjej drömma.
Resor ändå. Det allra allra bästa som finns i livet.
Nu är vi brunbrända (inte jag) och färdigbadade (nej) och utvilade (lol nej). Alltså såhär: det var fantastiskt och mysigt och härligt, men inga funktionshinder går upp i rök av sol och bad. Även om allt blir enklare när det är kravlöst och man befinner sig bland citronträd och kattungar.
I alla fall, när jag som bäst badade i kristallturkost medelhav så tänkte jag på andra resor jag vill göra, och kom fram till denna: the great big tour of England! Tänker mig att jag och mamma och tonårsdöttrar (detta ligger lite i framtiden, om man säger så) åker runt och kollar på klippor som stupar ner i havet, besöker Jane Austens Bath och tittar in i mysiga byar och vackra rosenträdgårdar. Låter det inte helt makalöst fantastiskt? Jo.
Problemen jag har är dessa:
1) Jag vill göra den här resan nu nu NU, även om jag vet att ingen unge skulle gilla att följa med nu.
2) Emmy läser inte (jag är så jävla förbannad över detta, men tja... det är ett annat inlägg) och kommer således inte förstå STORHETEN i att besöka Jane Austen territory.
3) Åldersskillnaden mellan barnen gör att när Majken är tonåring är Noa vuxen så jag förutsätter att han inte vill med. Men Emmy kommer då vara i den slags tonår när man bara vill stanna hemma med sin crush för stunden.
4) Nej okej, det var kanske bara tre problem.
Det här är alltså inte "nästa sommarsemester" vi pratar om, då ska vi nämligen åka tåg till Europa. I teorin. I praktiken lär det väl mallis eller nåt, men låt en tjej drömma.
Resor ändå. Det allra allra bästa som finns i livet.