Om varför jag älskar fransk fotboll.

Få som följer mig på sociala medier kan ha undgått att jag hejar intensivt på det franska (herr-)landslaget i fotbolls-VM. I år som alla år, tänkte jag skriva. Men det vore ju inte helt sant, och eftersom jag har fått flera frågor på sistone om varför mitt hjärta klappar så starkt för fransk fotboll så tar vi det från början. (Sätt er bekvämt, detta blir långt.)

Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!

Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.

(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)

När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.

Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?

Nej.

Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:

År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.

Sara var nämligen lika intresserad besatt av killar som jag, och franska killar? Franska, MYCKET ÄLDRE killar? Franska, mycket äldre och SNYGGA killar? Vi trodde knappt våra ögon. Tyvärr fanns det ett tjejgäng på hotellet också, som var mycket mer i fransosernas ålder. Men vi var ihärdiga, Sara och jag. Vi hade väl kanske egentligen inte så mycket mer till vår fördel än att vi var jävligt skamlösa och flirtiga, men på nåt sätt så lyckades vi utmanövrera de andra tjejerna (detta är min minnesbild, ha med er att jag var 16 och väldigt hormonstinn när ni läser min tolkning) och de två fransmännen var våra att ha en semesterflirt med. De var 22 respektive 23 och såhär som vuxen kan jag ju känna "SERIOUSLY DUDES?" men då var allt helt perfekt. Laurent ("min" fransman) och hans vänner älskade fotboll. Jag tror att jag aldrig har fejkat kunskap mer än då, när jag mjölkade min stackars hjärna på ALL info om det franska laget och VM 1998 den möjligtvis kunde besitta. Vi pratade om hur fantastisk Zidane var. Vi diskuterade vem som var snyggast i laget (jag hävdade Zidane, Laurent tyckte Lizarazu). Vi pratade om Henrys löpningar och Petits frisyr och om Barthez var en bra målvakt eller inte. Vi såg matcher ihop och hejade ihop och önskade och hoppades att Frankrike skulle gå hela vägen den här gången också.

En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.

När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.

För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!

I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.

Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.

Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.

För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!

Allez les bleus!

(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)