Ska vi behöva ta det här varje år?

Vad? Vit jul? Nä, men på jultemat. Nämligen:

ATT BÖRJA FIRA JUL I OKTOBER ÄR INTE ATT ÄLSKA JULEN, DET ÄR ATT VANHEDRA DEN!


Gud, jag bär på så mycket förakt för människor som firar jul fel. Jag förstår själv att en hel del av det är rent klassförakt (working on it), men vissa saker är bara... dumt och dåligt. Att älska julen är att hedra den. Att helga den. Att vänta tills december/advent med adventspynt. Att vänta tills julen närmar sig på riktigt med julpynt och julgran. Spara pepparkakor och julmust och julmusik till december, inte göra pepparkakshus eller koka knäck första veckan i oktober? Det finns något så vulgärt och smaklöst i julgranar som åker upp vid första advent, eller folk som ser på julfilmer i oktober eller lyssnar på julmusik så fort det blivit november.

Det blir ju mindre jul om man smetar ut den för tunt. Det tar bort den magiska känslan av att NU är det äntligen äntligen jul. Att tjuvstarta är att ta bort det fina, det är att vattna ur allt som är julen.

Och det får man väl göra om man vill. Eller nej, jag tycker inte att man får göra det - men jag är inte diktator och kan hindra folk. Men det är ju lite väl magstarkt när folk hävdar att de gör det för att de älskar julen så mycket? LÄGG AV JÄKLA POSÖRER!

Ja, jag har en fullkomligt osund inställning till julen. Jag är medveten om det. Men jag är i alla fall inte lika dum som folk som kokar julskinka i slutet av oktober.

Omg the tröttma

Med medicin och ett jobb jag faktiskt gillar har tortyrmomentet "gå upp på morgonen" faktiskt blivit hanterbart. Jag är fortfarande trött så klart, men det går över tills jag kommit till jobbet.

Förutom vissa dagar.

Som idag.

Dels så sov jag uselt i natt och dels så har jag sjukt ont i ryggen och dels tror jag att jag har någon infektion i kroppen. Det går helt enkelt inte att vakna? Jag tog mig knappt upp för trappen till kontoret ens, så matt är jag i kroppen. Det känns som att all min styrka går åt till att hålla mig upprätt och vaken, så inget blir över till nåt annat.

Härliga såna dagar är. Jag får se till att käka en riktigt god lunch och knapra smärtstillande för ryggen och hinka läsk eller nåt, för denna måndag ska ju också överlevas.

Antar jag.

Parenting level: 1000000000

I morse så bestämde sig Majken för att hon hade ont i magen. Nej, inte bara ont i magen - JÄTTEONT i magen! Sådär så att hon var tvungen att gömma sig på sitt rum och gråtskrika under tiden jag var ute med Bibi, eftersom Emmy inte trodde på den vidriga magsmärtan. Möjligen var Emmy skeptisk eftersom Den Enorma Smärtan verkade uppstå pang bom, och var väldigt ihopkopplad med trötthet och lust att gå och lägga sig igen...

Och om jag hade fått det här scenariot framför mig innan jag fick barn, så hade jag väl kört nåt med att man ska prata med barnet. Försöka lista ut om det var något i skolan som var felet. Men sen, om jag var säker på att det inte var riktig magsmärta, vänligt men bestämt visa att jag bestämmer och helt sonika bära ner barnet och åka till skolan.

Well...

Det finurliga med att faktiskt bli förälder är att man inser att 1) alla barn är olika 2) det går inte att tvinga barn att göra något de inte vill efter en viss ålder. Dvs åldern då man kunde bära dem vart man ville.

Så istället löste jag det på ett jävligt bra sätt enligt mig själv. Jag frågade Majken om hon trodde att magvärken kanske var för att hon var hungrig. Nej, det var det ju inte. Nä okej, men vi kanske kan testa? Med något enkelt? Till exempel den där mjukglassen vi köpte igår kväll på McDonalds när vi hämtade Emmy från cheerleadingträningen, och som nu finns kvar i frysen? Undrar om den överlevde natten i frysen? KAN man ens frysa mjukglass?

Det var nog bäst vi kollade det.

Och sen, efter att vi konstaterat att jodå, den hade överlevt, då gick det minsann att äta en hel smörgås till frukost också. Medan hon väntade på att mjukglassen skulle sluta vara hårdglass. Plötsligt var magen inte så himla dum längre. Det gick nog rätt okej ändå. Det gick nog att cykla till skolan.

Nu vill kanske vän av ordning komma här med pekpinnar och säga "eh ursäkta, men glass till frukost, hur bra lösning är det?". Tja, vill ni veta nåt värre: mackan jag var så nöjd med att få i henne? Smältostmacka på skogaholmslimpa. Den nivån hörrni!

Nä, det är klart. Jag kunde såklart ha lyft upp henne, sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och sen burit ner henne till köksbordet. Problemet då hade bara varit att hon lik förbannat inte hade ätit nån frukost och hon hade vägrat cykla till skolan så jag hade behövt köra dit henne med bilen. Dessutom hade det varit en jäkla massa skrik och tårar från alla håll och kanter och morgonen hade varit oändligt mycket jobbigare än den faktiskt blir nu.

Men visst. Jag har också ett barn (ETT! Ett av tre!!) som liksom går att vara Bestämd och Auktoritär med. Inte för att det är min föräldrastil, men det går ju med henne. De andra två? Not so much.

Så ja. Jag är nöjd. Ellen + glassen saved the morning!

Kampen är reell

Jag har ju börjat rida igen vilket i sig är wohoo och hurra, men jag har ingen bh jag kan rida i. Igår travade vi på en grusväg och det var nära att jag fick mina tänder utslagna av guppande bröst som Inte Hölls På Plats om man säger så.

"Köp en sport-bh då?".

Absolut. Men, som vanligt, så finns inte min storlek i vanliga affärer eller till rimliga priser. Om ni trodde att vanliga behåar var dyra för oss med stor byst så ska ni kolla in utbudet av sportbehåar. IT IS HORRIBLE.

Visst kan jag beställa tre olika från Asos (som har ett rätt bra utbud, till skillnad från svenska butiker), men det räcker liksom inte med att brösten FÅR plats - de ska ju även STANNA på plats. Och då krävs något högmekaniskt som typ en Shock Absorber eller dylikt, och de är 1) svindyra och 2) asfula. Jag hade en för många år sedan som jag red i då, och uppenbarligen slängde jag den sen. Varför? För att jag är dum i huvudet, plus att jag säkert inte ville påminnas om det tortyrredskap den var.

Så nu ska jag googla hur man kan typ... binda fast tuttarna? Jag vet inte. Jag VILL inte lägga pengar på en sån här tråkig sak.

Annan grej jag inte vill lägga pengar på: stolar. Vi har rangliga, skrangliga stolar i både matsal och kök och trots att vi har en fucking matsal så är vi inte rika. Och tydligen så måste man vara rik för att ha råd med stolar? De billigaste kostar liksom runt 200-250 kronor? Och sen behöver vi ju "ett gäng", vilket innebär att det är många tusenlappar som försvinner.

Stolsnickrare ändå. Det kanske inte finns en obegränsad efterfrågan på stolar, men å andra sidan behöver man bara förse tre familjer med stolar så är årets inkomst avklarad. Framtidsyrke!

Svarta madam, svarta madam, kom fram!

I fredags var det Halloweendisco för Majken, sådär två veckor för tidigt. Och ja, jag har påpekat att det var två veckor för tidigt såväl på twitter som på insta, eftersom jag seriöst mår dåligt över att nån ska tro att jag inte har koll på när Halloween är. DET ÄR ALLTID DEN 31 OKTOBER förresten.

Varför det är så viktigt för mig att ingen ska tro att jag har fel? Vet ej, men det är verkligen en av mina allra värsta grejer: när folk tror att jag inte vet/kan något som jag mycket väl vet/kan. Får typ panik av sånt. Avslappnad karaktärsdrag det där.

I ALLA FALL så ville Majken klä ut sig till Svarta madam. Så vi pysslade nån "spegel" och gjorde henne otäck och det blev faktiskt helt okej för att vara en hemmagjort utklädnad. Som Majken sa: "alla andra hade köpt sina, jag var den enda som hade gjort min".

Den blev faktiskt så bra att hon kanske vann utklädnadstävlingen. Kanske? Japp.

Jag frågade henne när hon kom hem vem som hade vunnit. Hon ba "jag!". Jag frågade kanske tio gånger om det var sant, om hon inte lurades. Nejdå, hon hade vunnit. Det var spegeln som hade gjort det, och till pris hade hon fått välja två grejer från kiosken. Så sa jag till maken, som hade hämtat henne från discot, "hörde du att hon vann?". Han ba "well..."

Så det visade sig att precis i slutet av discot så hade de ropat ut vem som vann utklädningstävlingen. Maken var där men hade inte hört namnet. Och Majken var just då på spökvandring. Varför hon trodde att hon vann? Jo, för att nån av niondeklassarna som arrangerade det hela hade kommit fram till henne när hon stod i kö till spökvandringen, och frågat om hon var tjejen med spegeln (den hade hon tagit av då), samt vad hon hette. Och som Majken påpekade så frågade de inte nån annan vad de hette, alltså betyder det att hon vann. Dessutom: eftersom de frågade om hon var tjejen med spegeln så hade hon rätt i att det var spegeln som gjorde det.

Det där med vad hon vann? Rena fantasier. Unge!

Jag tänker i alla fall köra på spåret att hon vann, eftersom idén med spegeln var min. I need this win!!

Försöker väl då.

Tänkte försöka hitta tillbaka till det här vardagsbloggandet. För min egen skull om inte annat. Och jag vet att jag har sagt det förut, men må så vara. Jag vill ju. Inte rapportera, utan bara... blogga.

I alla fall. Häromnatten när jag skulle somna så tänkte jag på hur märkligt det är att jag börjar drömma innan jag somnar. Det borde ju rimligtvis vara så att sömnen kommer först, men för mig så vet jag att jag är nära att somna när jag inte längre kan minnas vad jag nyss tänkte på - då har drömmarna börjat. Och nej, jag har alltså inte somnat då utan kan t.ex. ligga och tänka på nåt helt märkligt (dvs drömma) för att sen känna att nä, nog måste jag vända på mig i alla fall. Och sen när jag vänt på mig så försöker jag hitta tillbaka till den där röriga tankegången jag nyss hade - men det är helt omöjligt. Så märkligt ändå. Och sen somnar jag inom några minuter från det, men det är fascinerande att kunna typ "stå utanför" sina egna tankar. Alltså att konstatera "jag vet inte längre vad jag tänker på, alltså somnar jag snart".

Det är lite som när jag ibland läser för Majken och så vandrar tankarna iväg samtidigt. Hur är det ens möjligt att ens hjärna kan göra dubbla grejer? Okej att man kan köra bil samtidigt som man tänker på annat, för det är ju så mycket ren manuellt och muskelminne. Men att läsa? Då tittar ögonen på orden och omvandlar dem till ord och meningar som munnen läser - samtidigt som hjärnan kanske tänker på något HELT annat och inte ens registrerar vad ögonen tar in och munnen säger? Hjärnan ändå, fascinerande.

Apropå Majken så är hon sååå nära att knäcka läskoden nu. Det går framåt och ibland blir jag imponerad av hur hon så lätt kan ljuda sig fram till typ "frukostbordet", men i nästa sekund läser hon "nu" som "nå". Ingen av mina barn älskar böcker lika mycket som Majken, så när hon väl kan börja läsa själv kommer en helt ny värld öppna sig för henne.

Hur går det med min läsning då? Jo, helt okej. Är uppe i 45 av de 50 böcker jag bestämt att jag skulle läsa i år. Hade jag hållt samma tempo som i somras så hade jag varit klar för länge sen, men det går i perioder det där. Och de senaste veckorna har jag haft sån jobbig huvudvärk att jag knappt orkat något mer än att se på serier.

Har dåligt samvete över att jag har en bok jag har börjat på men inte läst klart, samt över att jag inte tar mig igenom Ferrantes svit om kvinnorna i Italien. Den är SÅ TRÅKIG och alla heter likadant och jag orkar inte eftersom alla bara är sura jämt.

Jaja.

Nej nu får jag ta och skärpa mig.

Jag ÄLSKAR att läsa tillbaka i min blogg och se hur livet har varit. Upp och ner, vad som har hänt, vad jag har tänkt osv.

SÅ VARFÖR SKRIVER JAG INTE DÅ? För att jag är dum i huvudet såklart.

Jaja. This just in: jag har blivit medryttare på en häst. Har ridit tre gånger hittills och har inte ramlat av en enda - fast var ärligt talat nära förra veckan när han blev rädd för blåst och regn och skuttade runt på banan. Men jag höll mig kvar segt och envist och hade glömt hur mycket jag gillar att rida.

Tyvärr verkar min rygg inte hålla med alls vilket ju är jävligt jobbigt. Kul det är att bli äldre, verkligen! Folk ba "jag känner mig snyggare, starkare och tryggare ju äldre jag blir". Okej, kul för er. Själv får jag hängkinder, ryggont och rynkigt dekolletage, men det är ju lite olika det där.

Okej, jag förstår att ni (typ två läsare som finns kvar) undrar hur jag skött min utmaning? Har jag gått på bio i augusti OCH i september? Har jag träffat nån kompis och har jag spelat badminton. SE PÅ FAN - det har jag! Det där nyårslöftet med att jag skulle lära mig crawla dock... eh... vi får se hur det går med det. (Spoiler: jag kommer inte hinna lära mig det).

Också ett ålderstecken: jag tycker seriöst att tiden bara går fortare och fortare. Man blinkar så är det måndag. Sen blinkar man igen och det är torsdag. Däremellan försvinner dagarna så vansinnigt fort och jag bara står kvar och blinkar.

Förra helgen var vi till exempel och hälsade på min syster med hennes lilla familj och SJÄLVKLART är min systerdotter sötast i världen, men eftersom jag inte får visa bilder på henne (don't ask...) så får ni helt enkelt tro mig på mitt ord.

Det var väldigt fint att vara iväg bara jag och Noa sådär och vi hade det supermysigt (tremånadersbebisar ändå, min livmoder dog av längtan), men att åka bort en helg gör att allt går ÄNNU fortare och så är det måndag igen. Fast nu torsdag då.

Ja men vad fint att jag bloggar så att ni får förklarat för er hur tid fungerar. Att den rör sig framåt. Bra content, Ellen.