Parenting level: 1000000000

I morse så bestämde sig Majken för att hon hade ont i magen. Nej, inte bara ont i magen - JÄTTEONT i magen! Sådär så att hon var tvungen att gömma sig på sitt rum och gråtskrika under tiden jag var ute med Bibi, eftersom Emmy inte trodde på den vidriga magsmärtan. Möjligen var Emmy skeptisk eftersom Den Enorma Smärtan verkade uppstå pang bom, och var väldigt ihopkopplad med trötthet och lust att gå och lägga sig igen...

Och om jag hade fått det här scenariot framför mig innan jag fick barn, så hade jag väl kört nåt med att man ska prata med barnet. Försöka lista ut om det var något i skolan som var felet. Men sen, om jag var säker på att det inte var riktig magsmärta, vänligt men bestämt visa att jag bestämmer och helt sonika bära ner barnet och åka till skolan.

Well...

Det finurliga med att faktiskt bli förälder är att man inser att 1) alla barn är olika 2) det går inte att tvinga barn att göra något de inte vill efter en viss ålder. Dvs åldern då man kunde bära dem vart man ville.

Så istället löste jag det på ett jävligt bra sätt enligt mig själv. Jag frågade Majken om hon trodde att magvärken kanske var för att hon var hungrig. Nej, det var det ju inte. Nä okej, men vi kanske kan testa? Med något enkelt? Till exempel den där mjukglassen vi köpte igår kväll på McDonalds när vi hämtade Emmy från cheerleadingträningen, och som nu finns kvar i frysen? Undrar om den överlevde natten i frysen? KAN man ens frysa mjukglass?

Det var nog bäst vi kollade det.

Och sen, efter att vi konstaterat att jodå, den hade överlevt, då gick det minsann att äta en hel smörgås till frukost också. Medan hon väntade på att mjukglassen skulle sluta vara hårdglass. Plötsligt var magen inte så himla dum längre. Det gick nog rätt okej ändå. Det gick nog att cykla till skolan.

Nu vill kanske vän av ordning komma här med pekpinnar och säga "eh ursäkta, men glass till frukost, hur bra lösning är det?". Tja, vill ni veta nåt värre: mackan jag var så nöjd med att få i henne? Smältostmacka på skogaholmslimpa. Den nivån hörrni!

Nä, det är klart. Jag kunde såklart ha lyft upp henne, sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och sen burit ner henne till köksbordet. Problemet då hade bara varit att hon lik förbannat inte hade ätit nån frukost och hon hade vägrat cykla till skolan så jag hade behövt köra dit henne med bilen. Dessutom hade det varit en jäkla massa skrik och tårar från alla håll och kanter och morgonen hade varit oändligt mycket jobbigare än den faktiskt blir nu.

Men visst. Jag har också ett barn (ETT! Ett av tre!!) som liksom går att vara Bestämd och Auktoritär med. Inte för att det är min föräldrastil, men det går ju med henne. De andra två? Not so much.

Så ja. Jag är nöjd. Ellen + glassen saved the morning!