Åldersångesten den löjliga

Disclaimer: Jag vet att det är löjligt att ha åldersångest. Tro mig, ALLA påminner mig om detta. Jämt. Särskilt eftersom jag ju inte är så gammal och därför borde inse att jag är ung NU... för tänk vad jobbigt det känns sen när jag ÄR gammal annars? När jag inser att jag var ung nu när jag nojade över att vara gammal.

Well. Flygrädda slutar ju inte vara flygrädda bara för att nån säger att det är större risk att dö i en bilolycka på väg till flyget än att dö i en flygkrasch? Det enda som händer då är att man som flygrädd även oroar sig över att dö i en bilkrasch.

Med det sagt: jag fyller 35 på måndag och det är jobbigt.

Jag har psykoanalyserat mig själv till att inse att min eskalerande åldersångest baseras på två saker.

1) Jag har aldrig varit ung. Jag fick barn vid 21, var tvåbarnsmamma vid 23 och hade tre barn när jag var 27. Jag ångrar det inte på något sätt, för jag hade NOLL intresse av att resa runt festa runt ligga runt när jag var 20. Dessutom har jag älskat att ha barn hela tiden, jag känner verkligen inte att föräldraskapet på nåt sätt gett mig mindre för att jag började med det tidigt.

Men nu, när småbarnsåren är över och jag "kommit ut på andra sidan" så är jag 35 och inte 45. Jag är liksom inte medelålders, men inte heller ung. Och det där jag kanske skulle vilja göra - vad det är vet jag dock inte - det är för sent. Och ja, såklart kan man göra vad fan som helst när fan som helst... men ni FATTAR ju vad jag menar. Jag var aldrig ung när jag faktiskt var ung, och nu är det för sent. Det gör mig ledsen, men också lite rädd. Jag har bloggat om detta förut, men jag är ju väldigt rädd för att bli patetisk. Rädd för att inte förstå när jag borde ge upp vissa grejer. Först var jag i många år "för gammal" för min ålder mentalt, och nu är jag rädd att just därför vara mentalt "för ung" för min ålder.

2) Livet bara rusar på och jag hänger inte med. Jag lider ju av EXTREM nostalgi, vemod är mitt mellannamn och min fomo (fear of missing out) är på en löjlig nivå. Detta går inte jättebra ihop med att åren bara går, och livet bara pågår och jag kan inte hejda tiden för att hinna med allt jag vill.

Det är inte meningen att börja jiddra om "carpe diem" nu, för att fånga dagen är för rika människor med perfekta liv. För det är inte så att jag inte kan uppskatta de små sakerna i vardagen. Herregud, jag kan typ börja gråta av att höra Majken leka med kompisar på gården för att det får mitt hjärta att svämma över av lycka. Nej, problemet ligger i att jag inte hinner med livet. Helt plötsligt blinkar jag och är 27 och har tre barn, sen blinkar jag och har barn i mellanstadiet, sen blinkar jag och yngsta barnet börjar skolan, sen blinkar jag igen och då kommer de ha tagit studenten. Och kvar kommer jag vara med en enorm 40-årskris (jajamän, jag fyller 40 några månader innan Noa tar studenten... kul va?) och en stigande panik.

Jo, jag förstår att det handlar till stor del om en ovilja att acceptera att barnen växer upp och att jag projicerar denna vanmakt på mina rynkor och hängande ögonlock. Absolut. Men vafan, vi har haft så många överjävligt jobbiga år nyligen att bara fortsätta dag för dag tog all energi. Det går inte att leva när man måste kämpa varje dag för att orka vidare. Då överlever man bara. Så lite känns det som att dessa år togs ifrån mig. Det känns som att jag gick in i en dimma för ca 6 år sen, och nu har det blivit bättre och jag, vi, har kommit ut ur dimman... men dessa år är ju borta. Inte för att allt var dåligt, så var det inte, men tillräckligt mkt var svinjobbigt för att jag ska känna att det togs nåt ifrån mig.

Gud vad deppigt det här blev. Det hade ju varit roligare att läsa om jag hade raljerat lite över mitt ansikte och hur jag vill göra fillers och hur smala människor tänker "men gud, vem bryr sig om lite rynkor när man är sådär tjock?" och hur jag i min tur tänker "varför bryr du dig om att vara smal när du ändå är så ful?" men nu blev det inte så.

Jag hanterar inte att fylla år särskilt bra. helt enkelt På tisdag kommer jag vara närmre 40 än 30 och det där livet som jag vill göra nåt av, det har liksom pågått en bra tid nu utan att jag lyckats hinna med. Ja, jag är töntig. Jag vet det. Men jag är lite ledsen bara. Och har hängande ögonlock.