Om smala beskrevs som tjocka i böcker

Vet ni en sak som är tråkig? Det är ju det här med att man liksom måste vara så medveten jämt nuförtiden. Ja men ni vet, man får inte beskriva bögar nedsättande eller fylla sidor upp och sidor ner med sexistiska beskrivningar av kvinnokroppar, och man ska inte vara rasistisk när man beskriver svarta och gud förbjude om man använder fel ord för någon med handikapp, nej jag menar, funktionsnedsättnings...variation.

Eller okej, det finns ju fortfarande författare som gör sånt, men då brukar liksom folk REAGERA. Och det är ju så himla tråkigt, eller hur? När folk liksom påpekar skit som skrivs, när kvinnor driver med manliga författare eller när nån får kritik för sin rasism. Så jävla trist, man får ju inte skriva vad man vill längre liksom.

Men det finns ju ett kryphål, bra va? Tjocka! Tjocka kan man skriva vad som helst om. Om du som författare känner att det liksom KLIAR i fingrarna för att du vill uttrycka dig nedsättande, hatiskt och hånfullt om en grupp människor, look no further: tjocka is here to save the day!

Det fina med att skriva vidriga saker om tjocka är att Det Är Accepterat. Det är så skönt, INGEN reagerar! Eller jo, kanske några tjockisar. Men vem bryr sig om dem? Ingen, det är poängen! Så även författare som i övrigt hyllas för att vara medvetna, som i efterhand ber om ursäkt för lite sämre delar i sina böcker och som försöker vara woke (J.K Rowling, here's to you) kan komma undan med galet fetthatande beskrivningar.

Lugn, detta gäller självklart även svenska författare. Samma personer som aldrig skulle komma på tanken att beskriva rullstolsbundna personer som "handikappade fula mongon som inte ens kan gå själva" drar utan tvekan till med de värsta saker de kan tänka sig när det kommer till tjocka.

Ja men ni vet, "fettet dallrade när han böjde sig framåt och Kriminaldetektiv Deckarson tvingade ner en kväljning när hon såg på det späckade istret som belägrade hans kropp". Typ. Ja, det är ju inget riktigt citat men det hade kunnat vara det. Grejen är ju, tack och lov, att man kan skriva vad som helst om tjockisar utan att bli called out. Vet ni varför? För att alla håller med! Alla vet ju att tjocka människor är fula, äckliga och har noll självkontroll och bara vill vräka i sig jämt. Det är inte bara chickflic-författare som får ägna sig åt öppet tjockisförakt heller, halleluja, utan alla får slå med släggan. I ca var och varannan bok har författare tagit chansen att Åtminstone Få Skriva Nedsättande Beskrivningar Om EN Grupp, och det är ju ändå fint på nåt sätt. Eller hur? Att det finns nåt folk kan enas ni, nåt som är konsensus: att tjocka är äckliga och fula!

Översta bilden: Ninni Schulman låter en polis - senare flera - förfasas över en äcklig och ful kvinna som växer ÖVER HUNDRA KILO!! och som man inte kan TITTA på för att hon är så tjock och hemsk fast hon hade kunnat vara söt, om hon inte hade gjort såhär (blivit tjock) mot sig själv.

Understa bilden: Maria Adolfsson har ägnat många meningar åt att beskriva den feta och otrevliga Brodal som knappt kan spänna fast sig i en bil pga sin tjocka mage, som huvudpersonen därför refererar till som "jättebebis", som tar nävar av småkakor när det bjuds, och som i brist på annat sött ÄTER EN SOCKERBIT. För alla vet ju att tjocka bara frossar i sött konstant, hur kan de annars bli så osympatiskt TJOCKA?!

Well. Nu känns det lite som att jag har tappat fokus på hur himla befriande det är att man åtminstone kan få hata på tjocka i fred, men misströsta ej. Jag har nämligen ett förslag på hur vi kan vidga detta smala (pun intended) kryphål lite: man kan ju beskriva smala på samma sätt! Varför inte? Går det med tjocka borde det ju gå med smala. Jag tänker här nu ge lite förslag på hur man kan beskriva en person i en bok som dessutom råkar vara smal. Varsågoda:


"Kvinnan steg in på cafét och Valfrid behövde dölja en flämtning. Hon var tunn som ett vasstrå och var ungefär lika attraktiv. Hennes beniga höfter stirrade ilsket ut från de jeans som hängde slappt över hennes obefintliga bakdel och Valfrid kunde inte låta bli att tycka synd om den person som eventuellt behövde dela säng med henne. Hur närmade man sig en person om man var rädd att sticka sig på hennes vassa kroppsdelar? Gick det ens att älska en kvinna som inte såg ut som en kvinna? Han försökte skaka av sig sin avsmak under den tid det tog för henne att närma sig hans bord med den flaska mineralvatten, självklart naturell - detta var inte en kvinna som ägnade sig åt någon slags av njutning, hon köpt av den unge man bakom cafédisken som nu också verkade kämpa för att dölja sin aversion för hennes okvinnliga streck till kropp."

"Skynda dig nu då, ropade Josefin till Martha medan hon hastade vidare över torget. Inte utan ett visst mått av irritation slängde hon en blick bakåt mot sin tunna barndomskompis som tappert kämpade mot blåsten och regnet för att inte hamna alltför långt efter. Det var inte Marthas fel, det visste Josefin. Hon var född liten och tunn och hade aldrig blivit större än en storlek 32, men det var ändå frustrerande ibland att behöva anpassa sig efter vännens bristande fysik. Som nu, när hon inte hade tillräckligt med styrka i sina små smala lemmar för att ta sig framåt i tillräcklig hastighet och som gjorde att de var tvungna att bli kallare och blötare än om Josefin hade hamnat i samma plötsliga oväder med en mer robust vän. Martha stretade envist på, men det var inte lätt med hennes löjligt svaga fysik att stå emot de vindbyar som då och då slog emot hennes otillräckliga kropp med en kraft som såg ut att göra henne helt utmattad. Josefin suckade och skyndade tillbaka till Martha och tog henne under armen. När de väl kommit tillbaka till hotellet skulle hon tipsa om lite övningar på gymmet och några bra proteinpulver. Det fanns ju faktiskt ingen anledning för Martha att fortsätta vara så här patetisk om hon inte ville. Hon kunde ju gå upp i vikt om hon bara ansträngde sig lite. Men det låg väl inte för smala människor att utmana sin medfödda svaghet kanske. Och det var nog det som provocerade Josefin mest egentligen, inte att hon vid det här laget hade blivit genomblöt ända in till sina underkläder."

"Niklas Almqvist såg inte ut som Trine hade väntat sig. Skulle den här mannen ha satt skräck i hela församlingen? Han hade inte ett gram fett på kroppen, det var som att han hade späkt sig för att frammana den här löjeväckande personen. Hon sköt fram en kopp kaffe mot honom, men han skakade bara på huvudet åt den. 'Det är varken mjölk eller socker i', försökte hon med när hon insåg att den misstänkte som satt framför henne antagligen var sjuk i någon ätstörning. Varför skulle någon annars vilja se ut sådär? Hans skinkor verkade nästan inte erbjuda något som helst skydd mot den hårda stolsitsen och trots att han hade muskler av den seniga sorten var det som att hans smalhet gjorde att han upplevdes som svag, nästan bräcklig. Vad kunde han väga, 75 kilo? Att han inte förstod att sjukdomen gjorde honom fulare, inte tvärtom?"

"Anna skrattade mot sin mamma och svarade att jodå, hon hade minsann gått upp till en storlek medium istället för small. Trots att mamman såg skeptisk ut var Anna stolt över detta. Hennes fula, nästan konkava kropp hade plågat henne sedan tonåren. Trots att alla i hennes familj var korta och smala verkade hon ha fått det värsta ödet: hon var inte bara kort och smal, hon gick inte ens upp i vikt när hon blev gravid. När hennes mamma och systrar äntligen hade fått lite hull och former när de fått sina barn, hade hennes Albin mest verkat suga ur all näring från hennes kropp. Efter att han hade slutat amma hade hon mått så dåligt över sin brist på former att hon hade kämpat med feta såser, mängder av kolhydrater och söta efterrätter tills hon hade kunnat spy. Men nu såg hon resultat, till sist. Hon hoppades att hennes nya, mer tilltalande kropp, skulle göra sitt för att tina upp den äktenskapliga sängen som tyvärr verkade ha fastnat i ett stadium av permafrost sen Albin föddes."

"Han skyndade sig förbi de utspridda tiggarna som satt längs med nedgångarna till tunnelbanan. En kvinna som såg tunn ut sträckte ut sin hand mot honom men han låtsades inte se. Såklart hade han dock inte undgått att notera henne: hur hon var smal och lång, nästan utdragen. Herregud, tänkte han samtidigt som han kryssade mellan glada julklappsshoppare och stressade butiksanställda, insåg hon inte att man knappast ville ge sina pengar till nån som såg så avskräckande ut?"

"Ayla såg på flickorna som skulle vara hennes privatelever. De såg ungefär likadana ut allihop, som tonårstjejer gjorde nuförtiden. Den enda som stack ut var den ena blondinen. Hon såg mycket yngre ut än de andra, och Ayla började fundera på om hon kanske hade hamnat i fel grupp. Sen insåg hon att det var den smala kroppen som lurade henne: flickan hade med sig rätt böcker och verkade känna de övriga tjejerna som väntade. Stackare, tänkte Ayla samtidigt som hon harklade sig för att börja dagens undervisning. Stackars tjej att ha ett så ofördelaktigt utseende på en sån här skola, där status var allt och utseende var status. Den andra blondinen, vackert kurvig med en rumpa som säkert hade modellerats efter Kim Kardashians och en matchande, väl tilltagen byst,, mötte Aylas blick och hon kom av sig. Det kunde väl ändå inte vara...?"

Sådär! Lite förslag bara på hur man kan göra om man nu tycker att det är lite tråkigt att tjocka är de enda som går att förlöjliga utan att få minsta lilla kritik. Bra va?

SKOJA BARA! Man kan såklart inte beskriva smala sådär, herregud hur skulle det se ut. Det skulle ju bli ramaskri. Vi pratar ju ändå om en grupp människor som jämför att få höra "du borde äta en hamburgare" med systematisk diskriminering, våld och mobbning. My bad!

Lika bra att vi håller oss till att håna tjockisarna. Med tanke på att det görs i var och varannan bok är man som författare kanske inte precis UNIK då, men man sticker ju å andra sidan inte ut åt andra hållet. Tänk om man skulle beskriva en tjock person utan att göra en (äcklad och hånfull) stor grej av att hen är tjock. Hur skulle det se ut?