Sånt här lyckas bara - BARA - jag med!

 Igår var det lördag och jag hade lite feeling. Solen sken och jag och Emmy hade handlat blommor på torget och jag tänkte städa lite medan Majken lekte med en kompis. Dessutom tänkte jag vara extra duktig och putsa fönstret i badrummet. Well, var aldrig extra duktiga för ödet gillar inte en jävla pretto-tönt, det fick jag erfara igår. Vän av ordning (sanning) kan ju hävda att det var min klumpighet som var den skyldiga, inte ödet, men då kan vän av ordning vara tyst för man ska inte sparka på en som redan ligger

VAD FAN PRATAR JAG OM? Herregud, sluta jiddra och börja berätta. Jo: jag skulle putsa fönstret i badrummet men lyckades peta ner det doftljus i glasform som stod i fönstret. Det gick sönder sådär mycket som glas kan gå sönder mot klinkers, dvs rätt jävla mycket. Nåja, jag sopade upp och ställde bort det trasiga ljuset-i-glas och fortsatte putsa fönstret. Tills jag lyckades välta ner ljuset igen. 

Och denna gång ramlade det rakt på min tå.

Med en vass glasskärva nedåt.

Aj.

Alltså först fattade jag inte att det var så illa som det var. Jag skrek väl "aj som fan" eftersom det gjorde ont, men det gjorde inte SÅ ont. Alltså blev jag lite förvirrad när jag lyfte bort doftljuset och hela fingret blev fullt av blod. Varifrån kom blodet? Well, antagligen från den reva i strumpan som det verkligen bubblade blod upp ifrån. Varje gång jag lyfte på foten droppade det stora mängder blod ner på golvet. Härligt!

Så där stod jag, på ett ben, med en växande pöl blod under min upplyfta fot, glasskärvor och glassplitter på hela golvet, makaroner som kokade på spisen eftersom jag höll på att fixa lunch till barnen.

Var jag ensam hemma med barnen? Självklart!
Hade Majken en kompis över? Jo men visst!

Tack och lov hade jag en rådig femtonåring hemma, så när jag väl vrålat tillräckligt högt för att det skulle tränga igenom min 90-talsmusik jag spelade i högtalarna, och hans gaminghörlurar, kom han och hjälpte mig. Fixade lunchen, torkade upp blodet och hittade efter lite om och men en kompress.

Borde jag kanske ha sytt såret? Mycket möjligt. Gör det ont när jag går? Bara om jag har skor. Kan jag böja tån? Nope.

Händer såna här grejer nånsin någon annan än mig? Nej. Nej, de gör ju inte de. För de flesta hade gått och slängt den trasiga glasbehållaren direkt, men är huvudet dumt får kroppen lida. Eller ja, tån då. I mitt fall.

Som om jag vore gravid (det är jag INTE!)

Kände att jag behövde förtydliga att det alltså absolut inte finns några tankar på barn här. Eller ja.. jo.. det gör det ju alltid. Skulle lätt kunna skaffa minst två till om det bara fanns oändliga resurser i form av tid, ork och tja.. jordens resurser. Så nope, inget sånt.

Vad som däremot finns är tankar på inredning. Jag bygger bo som att jag vore höggravid och snart skulle föda. Självklart finns det en direkt koppling mellan "vilja göra fint hemma" och "tvingas vara hemma hela tiden pga corona". Faktorn "inte ha nåt annat kul att lägga pengar på" spelar ju också in såklart. 

Så vad gör jag då? Tja. I våras (vintras?) gick jag till sist med på att byta ut vår lilla gamla tv mot en större. Jag är ju team "tv-apparater är svinfula" sen alltid, men när jag faktiskt satt och kisade mot skärmen ibland fick till och med jag inse mig besegrad. Det gjorde enorm skillnad när det gäller tv-tittandet. Inte en förbättring inredningsmässigt dock. 

Det som... omg! Alltså exakt när jag skrev detta insåg jag att jag inte bloggat om den största förändringen av alla när det gäller vår lägenhet. Nämligen: vattenskadorna. I vintras upptäckte jag en vattenskada i Majkens rum. Nån från hyresvärden var här, kollade och sa att de skulle fixa läckan. Sagt och gjort, vi tänkte höra av oss längre fram för att få rummet omtapetserat så vi avvaktade med det till sommaren. Smart av oss! Eftersom i början av juni ropade Majken på mig. Då regnade det in i hennes rum. Droppade från taket. Vilket mys! Fram med hink och ringa hyresvärden igen. Denna gång konstaterade de att nähä, det var visst inte alls lagat ordentligt förra gången. Vilken chock (inte). Så de sågade upp halva Majkens tak och satte in en stor fläkt och så var det hela jävla sommaren.

Sen då, i augusti, när jag börjat jobba igen - paus här för att berätta att en av inredningsgrejerna vi gjort är att vi slängt ut en ful soffa på övervåningen och inrett ett fint litet kontorshörn åt mig - så upptäckte jag att tapeten bakom mitt skrivbord såg bucklig ut. Jag petade på den och jahapp, mjuk vägg. Ännu en vattenskada. 

Så vi ringde vår hyresvärd igen och de kom och sågade upp ännu en vägg. Denna gick dock lite snabbare att åtgärda, så Majkens rum blev klart ungefär samtidigt som de fixade väggen i mitt "kontor". 

Alltså, senaste månaderna har vi:
- bytt tv, vardagsrumsbord och vardagsrumslampa
- slängt ut tv och soffa från övervåningen och istället gjort arbetsplats till mig
- fått Majkens rum helrenoverat due to vattenläcka

Och så har vi valt nya köksluckor och bänkskiva till köket eftersom det var förjävla fult och slitet också. Plus... sa jag att vi renoverar köket i sommarstugan?

Det är ju inte så att vi badar i pengar, men de stora kostnaderna har ju hyresvärden stått för (inte i sommarstugan dock, det hade ju varit smidigt) och vissa saker har stört mig länge och nu när jag ändå är hemma så sjuuuukt mycket så blev det dags att åtgärda dem. 

 

Ja men ni ser ju. Blandad kompott vad gäller mitt hem. Nu när vi alltså precis blivit av med hantverkare i Majkens rum så ska vi snart byta luckor osv i köket. Det är som att jag inte kan tillbringa en enda minut till i ett fult hem, så allt måste fixas nu nu nuu!

Sen kan det kanske spela in att både min syrra och en kompis precis köpt hus som är jättefina och jag är "kvar" med en hyresrätt från 90-talet (alltså vår lgh är jättehärlig, men det är ju trots allt en nittiotalslägenhet). Klart jag vill åtgärda det jag kan!

Önskar mig dock väldigt mycket färre vattenläckor framöver. 

Watch out, CC!

 Jag och Emmy har börjat kolla på The Nanny. För alla oss som var unga på den tid då tv var eftermiddagssysselsättningen nr 1, före internet och smartphones men efter pinnar och kottar-eran, är ju The Nanny själva förkroppsligandet av eftermiddagstv. Det och "Alla älskar Raymond", detta vidriga avskrap till program.

The Nanny gick liksom varje dag, flera gånger om dagen, året runt. Typ. Det var lite godtyckligt vilka säsonger Tv3 valde att visa, ibland började de om från början mitt i säsong 3, ibland kändes det som att säsong 6 hade pågått för alltid. Alla jag känner har sett varje avsnitt i snitt kanske 5 gånger. Minst!

Det jag försöker säga är att jag har fan sett denna serie en miljard gånger, jag kan introsången utantill och jag har älskat Fran Fine sen jag var liten. Och ändå hade jag glömt hur BRA serien är?

Först en disclaimer: det är ooooerhöööört mycket fatshaming och tjockisskämt och fokus på att tjejer ska vara smala smala smala och snygga. Nu är ju tjockisar den sista gruppen som det än idag är helt okej att skämta med, så vad kan man förvänta sig av en serie som spelades in under tidigt 90-tal? Inte mycket, i alla fall inte gällande detta.

Men annars? Det är så jävla ROLIGT? Jag kom inte ihåg att det verkligen var kul på riktigt. Och mycket annat är verkligen i framkant, som när Fran skäller ut Mr Sheffield för att han har dubbelmoral gällande när Maggie vs. Brighton kysser någon. 

Dessutom är det fint ibland, sorgligt ibland (grät ögonen ur mig igår) och det är alltid fantastiska outfits. Eller ja, ibland är de fantastiskt fula och ibland fantastiskt konstiga, men hon klär sig inte tråkigt Fran Fine. Det gör hon inte!

Det är i alla fall en rolig upptäckt att en 30 år gammal serie (jag vill dö, huuur kan 1990 var 30 år sen???) fortfarande håller och är bra tv. 

Vi ser den på Prime video.