Sånt här lyckas bara - BARA - jag med!

 Igår var det lördag och jag hade lite feeling. Solen sken och jag och Emmy hade handlat blommor på torget och jag tänkte städa lite medan Majken lekte med en kompis. Dessutom tänkte jag vara extra duktig och putsa fönstret i badrummet. Well, var aldrig extra duktiga för ödet gillar inte en jävla pretto-tönt, det fick jag erfara igår. Vän av ordning (sanning) kan ju hävda att det var min klumpighet som var den skyldiga, inte ödet, men då kan vän av ordning vara tyst för man ska inte sparka på en som redan ligger

VAD FAN PRATAR JAG OM? Herregud, sluta jiddra och börja berätta. Jo: jag skulle putsa fönstret i badrummet men lyckades peta ner det doftljus i glasform som stod i fönstret. Det gick sönder sådär mycket som glas kan gå sönder mot klinkers, dvs rätt jävla mycket. Nåja, jag sopade upp och ställde bort det trasiga ljuset-i-glas och fortsatte putsa fönstret. Tills jag lyckades välta ner ljuset igen. 

Och denna gång ramlade det rakt på min tå.

Med en vass glasskärva nedåt.

Aj.

Alltså först fattade jag inte att det var så illa som det var. Jag skrek väl "aj som fan" eftersom det gjorde ont, men det gjorde inte SÅ ont. Alltså blev jag lite förvirrad när jag lyfte bort doftljuset och hela fingret blev fullt av blod. Varifrån kom blodet? Well, antagligen från den reva i strumpan som det verkligen bubblade blod upp ifrån. Varje gång jag lyfte på foten droppade det stora mängder blod ner på golvet. Härligt!

Så där stod jag, på ett ben, med en växande pöl blod under min upplyfta fot, glasskärvor och glassplitter på hela golvet, makaroner som kokade på spisen eftersom jag höll på att fixa lunch till barnen.

Var jag ensam hemma med barnen? Självklart!
Hade Majken en kompis över? Jo men visst!

Tack och lov hade jag en rådig femtonåring hemma, så när jag väl vrålat tillräckligt högt för att det skulle tränga igenom min 90-talsmusik jag spelade i högtalarna, och hans gaminghörlurar, kom han och hjälpte mig. Fixade lunchen, torkade upp blodet och hittade efter lite om och men en kompress.

Borde jag kanske ha sytt såret? Mycket möjligt. Gör det ont när jag går? Bara om jag har skor. Kan jag böja tån? Nope.

Händer såna här grejer nånsin någon annan än mig? Nej. Nej, de gör ju inte de. För de flesta hade gått och slängt den trasiga glasbehållaren direkt, men är huvudet dumt får kroppen lida. Eller ja, tån då. I mitt fall.