Mitt eget lilla Sverige

Bloggvärldsbloggen utlyser temat "invandring och främlingsfientlighet" den här veckan. Jag har inte riktigt nappat på idén med att blogga om ett givet ämne. Jag kan aldrig vara så djup och analytisk och högtravande (och ibland rättfram tråkig) som många av de som engagerar sig i sitt bloggande på den nivån är.

Men jag vet inte. Rasism är på tapeten. Och jag är så himla trött. Jag är trött på att en artikel om Halloween på Aftonbladet leder till en diskussion i kommentatorsfältet om huruvida islam och muslimer är roten till allt ont. Jag är trött på mina egna fördomar. Jag är trött på "vi och dem", jag är trött på alla som säger "problemet är att ingen vågar diskutera frågan ordentligt" eller "integrationen ÄR ett problem i Sverige, men lösningen är inte att..." och så vidare. Jag är trött på tomma ord, på hat och haters. Jag vill inte bo i ett kallt Sverige. Jag vill att hela frågan ska lösas i någon slags feel-good film, där alla problem löses när svennen i det tråkiga huset inser att de inflyttade utländska grannarna är lattjo lajbans.

Jag vet som sagt inte. Jag får inte ur mig något vettigt. Mymlan frågar: "vad är dina fördomar?" Hon undrar: "Skiljer du på dom som är mörka i hyn och de som kommer från till exempel Finland? Vad är skillnaderna?"

Det enda jag kan svara på är att mitt klassförakt (ni vet vilket) är större än mina främlingsfördomar. Det får ni tolka som ni vill, men jag tror att ni på något sätt förstår hur jag menar?

Det enda jag vet säkert är att om jag skulle flytta (frivilligt, märk väl!) utomlands och få jobb och familj och barn, då skulle jag vilja behålla min svenskhet så mycket det bara gick. Mina barn hade hetat Inga och Harry, jag hade injicerat Astrid Lindgren tidigare än jag erbjöd bröstmjölk, och jag hade pratat högtravande finsvenska för att ge dem det bästa av vårt vackra språk. Vi hade firat midsommar fastän vi inte gör det nu. Vi hade gjort en stor grej av att visa att det ju är på julafton man firar jul, ingen annan dag. Vi hade laddat ner Kalle Anka och sett på klockan 15. Samtidigt som vi åt lussebullar.

Så varför är det så provocerande när andra gör det? Varför tänker jag ibland (inte ofta, men det händer!) "herregud, prata svenska med barnen så att de får en chans i skolan" när jag hör en förälder prata med sina barn på sitt hemspråk? Varför?

För att jag självklart inte heller är fördomsfri. Ingen är. Men någon gång kanske det kunde sluta vara någon slags pseudodiskussion hela det här med invandringen. Istället för att prata om, kanske man kunde prata lite mer med? Istället för att beskriva, kanske man borde förstå? Istället för att vara hårda, kanske vi bara kan ställa till med en stor gårdsfest och inse att de nya mörka grannarna har en härlig böngryta att bjuda på.

Man kan ju alltid hoppas.