Att inte se skogen för alla träd...

Jag ramlade in på ännu en sån där "ånej, jag är gravid med en pojke"-tråd på Familjeliv idag. Det slår mig helt plötsligt varför det är så jobbigt för människor att få en pojke. Varför de tycker att de saknar något. Det är ju för att de gör det! Alltså på riktigt, jag vet att jag säkerligen trampar någon på tårna nu (men efter "kassörskor är dumma i huvudet"-inlägget känns det som att ingen blir förvånad) men jag hade också varit olycklig om det enda jag såg framför mig var spindelmannen och mörka kläder, pang pang och bionicles och ishockey. Om det hade varit min framtidsvision med en son så hade jag också önskat önskat önskat hett en dotter.

Men varför kan man inte inse att man väljer det här själv? Varför kan man inte fatta att om man låter barnen vara sig själva och uppmuntrar alla sorters alternativ, så får man både rosa och hockey (om man nu låter barnen spela det, vilket vi aldrig kommer göra, men det är en annan historia). Man får både tingeling och spindelmannen (om man inte goes all 70-tal och förbjuder allt sånt som vi gör), och man kan få precis lika mysiga stunder med att handla roliga kläder, om det nu är vad man tänker sig.

Kort sagt: är det inte lite märkligt att klaga på en situation som man skapar själv?