Museum, inte mulle.

Alla har sitt dåliga mammasamvete. Eller föräldrasamvete. Men här vill jag sticka ut hakan och påstå att pappor mycket mer sällan har dåligt samvete när det gäller sitt föräldraskap. Kan bero på att pappor anses vara fenomenala om de går till bibblan med sitt barn en gång.

I alla fall, alla har minst en grej som de har som en öm tå. Det kan vara att man har ungarna för länge på förskolan, eller inte tycker om att vara ledig med dem eller något helt annat. Mitt handlar om att jag:

1) inte tycker om att vara utomhus (se inlägget nedan). Det är för kallt eller för varmt, för blött eller för torrt. Jag är ute då och då, men det är inte länge och inte ofta och jag tycker inte om det. Att jag skulle gå ut i skogen och titta på myrstackar är ungefär lika troligt som att Linda Skugge skulle ta ur pinnen ur röven.

2) inte kan pyssla. Jag varken kan eller vill. Ingen av oss varken kan eller vill. Det låter så jäkla harmoniskt med klippa och klistra och sy och fixa. Men bara... nej.

Det riktigt dumma är att man liksom bortser från allt bra man gör som förälder när man tänker på de saker man gör dåligt. Alla biblioteksbesök och fina samtal och härliga upplevelser bleknar när jag tänker på att Emmy har fått kolla på Pippi hela dagen. Alla mysiga bakstunder, alla badhusbesök, alla sagostunder försvinner ur minnet när jag läser om andra föräldrar som klipper och klistrar och pysslar med sina barn.

Det är inte så unikt, de flesta föräldrar har som sagt sina svaga punkter. Det gäller bara att övertala sig själv att det inte är så viktigt att man som förälder gör precis allting.

Och se till att välja en förskola med mycket utevistelse och mycket pyssel på schemat. Så att man slipper skiten hemma.