Mitt 00-tal

Det är slut på ett decennium. Det har gått så fort. Någon säger "ja, det var 2003" och jag tänker att det var för nåt år sedan. Men det var det inte, det var då. Nu är nu och det är snart 2010 och 00-talet är över.

År 1999 var jag femton år och skulle fylla sexton. Jag firade med mina (då fortfarande gifta) föräldrar i Stockholm tillsammans med mina fastrar och kusiner. Jag fick inte ens fira nyår på egen hand. Idag är det 2009 och jag har en son som snart är fem år. Jag har en man, ett hus och en kamin vi måste elda i så att vi inte fryser nu när köldknäppen har kommit.

00-talet har innehållit i stort sett hela mitt liv. Min första riktiga pojkvän Joakim (min bästa väns kusin as a matter of fact), mitt första långa förhållande (2 år; från 16-18 med Mattias) och min student, hela min gymnasietid. Alla bråk, alla första fyllor. Alla vinspyor, alla fyllehångel, alla one night stands. Hela min universitetstid. Alla tentor, alla studiekvällar, alla studiegruppstimmar. Första gången jag åkte utomlands utan mina föräldrar. Andra gången. Alla gånger efter det. Min tågluff. Mitt första riktiga jobb (på bank), mina lönespecifikationer, mina första återbetalningar till csn. 00-talet innehåller alla mina egna bostäder: hyresrätten i Oxelösund, de små och trånga lägenheter vi bodde i här i Örebro, vår bostadsrätt som äntligen blev såld. 00-talet innehåller vårt första huslån. Vårt första hus.

Ska jag fortsätta? Ni fattar väl ändå? Från 2000-2010 har i princip hela mitt vuxna liv ägt rum. Eller vaddå "i princip", det ÄR ju så. Från mina föräldrars skilsmässa (finally!) till flytt hemifrån (finally!) till att jag träffade Pelle, till barn till bröllop till hus. Till Svensson. Till idyll.

Det är så fascinerande ändå. Så mycket 10 år kan innebära. För 10 år sedan fick jag inte ens fira nyår utan mina föräldrar. För 10 år sedan fick jag sitta med mina föräldrar och mina kusiner på nyårsaftonen och på tunnelbanan hem spydde en ung tjej som hade druckit för mycket. För 10 år sedan hade jag aldrig varit onykter och tittade på henne med en viss skräckblandad fascination.

I år kommer skräcken för spyor bero mindre på alkohol och mer på de evinnerliga kräksjukorna som alltid lurar bakom närmsta snabbköp. För 10 år sedan var jag ett barn. I år har jag två egna. Mina. Mjuka, trotsiga, trubbiga, älskvärda. Mina.

Jag skulle ju sluta. Jag sa det. NI fattar. 00-talet is my life.
Frågan är bara om jag riktigt har fattat det än.

Det kommer att kännas lite skrämmande att gå in i 10-talet. Vad ska hända då?
Jag är på inget sätt klar med mitt liv (herregud vad patetiskt det vore, att vara klar vid 25).
Men alla de stora grejerna har jag redan gjort.

10-talet kommer helt enkelt bli fallskärmshoppandets och USA-resans årtionde.
Det kommer att bli bra det också.