Änglavakt.

Först bara en liten rubbning, sen en stor rörelse och till sist sladdade jag okontrollerbart runt på vägbanan, snurrade ett varv och sen över till andra sidan och in i snö, ner i diket. "Ska man böja ner huvudet eller räta på ryggen?" hann någon del av min hjärna tänka innan allt blev stilla igen och jag kunde titta upp och inse att jag hamnat i ett dike så fullt av snö att halva bilen fortfarande stod på vägen.

Där stod jag sen. Tyckte att det hade ju gått bra. Det här var ju ingen fara. Sen ringde jag efter maken och efter ett tag kom han och hjälpte mig upp ur diket med en viss assistans av två andra män. Enkelt och smärtfritt.

Sen började jag köra sakta sakta mot jobbet igen, och först då slog det mig vilken extrem tur jag hade haft. Vägen jag körde på är en stor 90-väg. Under tiden jag stod i diket och väntade passerade fyra bussar och tretton lastbilar. En oändlig mängd personbilar också, så klart. Om någon av dem hade varit på andra sidan vägen när jag snurrade runt runt utan någon som helst kontroll, då hade det inte bara varit en "nära ögat"-upplevelse. Då hade jag inte suttit här och skrivit just nu.

Väl framme på jobbet bröt jag ihop och nu sitter jag här och gäspar (chockreaktion?) och har mördande ont i huvudet efter en alldeles för dramatisk morgon.

Tänk om... tänk om inte...

Jag hade tur. En enorm tur.
Tack och lov.