"Lill-Miss, ska jag berätta en sak? MJAO!!"

Världens största pratkvarn är vaken och vill inte alls sova.

"Jag kan inte sova... jag är inte så trött! Jag ska leka med katterna istället! Trull? Lill-miss? Var är ni? Mamma, ursäkta mig... var är lill-miss? Där är han bakom kaminen! Jag springer efter. Aj! Det var inte kallt där. Det var varmt. Jag går tillbaka. Nu är jag polis, men jag är Emmy också. Jag är ett barn och en polis. Mamma mamma ursäkta mig. URSÄKTA MIG! Var är katten? Pappa titta nu när jag hoppar! Pappa? PAPPA! Titta då när jag hoppar på mitt rum! Titta på min lilla hund. Vad glad jag är att se den"

Jag la henne i sängen för tre timmar sen snart. Tre timmar sen. Det är en jäkla tur för den här tvååringen att hon är så förbannat söt.

(Undrar varför jag skriver så. Att det är tur för henne att hon är söt? Vad hade hänt annars liksom? Hade vi låst in henne i en liten skrubb under trappen (vi har inga trappor inomhus) och bara "du är inte tillräckligt söt, så därför får du vara här - suck it up"? Knappast va. Hon hade kunnat vara ful som stryk och ocharmig som faen och vi hade ju ändå suttit här och bara "hur kan vi vara så blessed att vi har fått världens finaste ungar?". That's parenthood for ya!)