Ode to hästtjejer.

Vad är det som är så provocerande med ridning, med hästar, med hästtjejer? Vad är det som gör att vuxna människor rynkar på näsan och fnyser och ifrågasätter: "ridning? Verkligen?". Det är inte den dyraste sporten (hej hej hockey), inte den farligaste (hej hej motorsporter), man blir inte borttoppad ur ett lag (hej hej fotboll), så vad är det som är så otäckt?

Hästtjejer (ja, det finns killar som rider men hästsverige bärs upp av småtjejer) är bland det finaste jag vet. Hårt arbetande, fanatiska, hängivna. De andas och lever ridning varje dag. De kämpar, tjatar, sparar pengar, jobbar extra. Hänger hos den skumma grannen bara för att kanske kanske få klappa hans ponny. De sniffar till sig hästar på flera mils avstånd, om de så är utomlands. Har ni sett en liten hockeyspelande kille hänga efter sin tränare i hopp om att få sopa av isen eller få plocka undan målen eller få göra något, bara för att få känna sig delaktig? Antagligen inte så ofta. Åk däremot till närmsta ridskola och ni finner mängder av småtjejer som hoppas på att få fodra hästarna eller få smörja sadlarna eller bara få mocka en box.

Eller för att bli personlig: jag vet inte hur många gånger jag har väntat i ett kallt stall bara för att få kanske hjälpa till att fodra en häst. När jag och min syster och vår vän Tove hittade ett gammalt träns i deras ena ladugård så kändes det som en stor rikedom - tänk att någon hade haft hästar här! Där vi satt! När vi inte var i stallet så lekte vi häst, vi "red ut" på äventyr i flera kilometer, drömmandes om den dag då vi skulle få en egen häst. Vi som hankade oss fram och stillade vårt hästbehov med ridskolelektioner, sommarhästar, medryttare på andras hästar.

Och sen när vi fick det. När mamma äntligen insåg att vi kunde få ha en egen häst på foder (dvs till låns). Så många hästar som vi provred, så många galna ponnies som vi kanske kanske kunde få som vår egen, i alla fall på låtsas. Sen till sist fick vi hem Cherubin, Cherrie, och vi hade äntligen den egna hästen som vi kunde rida på när vi ville. Som vi kunde rykta, gosa med (när hon var på humör för det), som vi kunde rida ut på över stubbfält och åkrar och uppför galoppbacken och in i skogen. Cherrie som knappt hade hoppat något som vi drog med på tävlingar i ponnyallsvenskan och på dressyrträningar och gud vad vi kämpade med det envisa lilla stoet.

För så är det att vara hästtjej, man kämpar alltid. Konstant. Från att få tillåtelse att börja ta ridlektioner, till att få börja rida på grannens häst till att cykla genom snö och vintermodd till stallet där flera kalla timmar av frusna fingrar och tår väntade en. Men som man uthärdade, för hästtjejer gör det. Uthärdar och kämpar.

Därför tar jag illa vid mig när folk hånar ridningen och ridsporten. När man skrattar åt att jag mer än något vill att mina barn ska börja rida. När man tycker att hästar är "äckliga" eller "passar bäst på macka" eller "luktar illa" och "det är ju ingen riktig sport, hästen gör ju allt jobb". I andra länder är ridning högstatus, överklass, manligt, modigt. I Sverige är det lågstatus bland vuxna, bland män. Något att retas om, något att skratta åt. Kvar finns alla vi som en gång var är hästtjejer och vet att de har fel.

Ridning och hästar är faktiskt långt ifrån inget.
Det är nästan allt.