Reclaim the värdighet

Bloggen växer. Det är både kul och skrämmande, när bloggen var liten så kände de flesta läsare mig och visste vem jag var och när jag skämtade och att blogg-Ellen kanske inte är helt representativ för riktiga Ellen. Lite skrämmande är den nya storleken som sagt, särskilt eftersom en del av den växande skaran läsare består av anställda på sonens förskola med tillhörande skola.

Vi flyttade hit i oktober 2009, låt oss se hur jag har framställt mig själv sen dess (här ska ni tänka er att jag rabblar allting jättefort utan att andas, sådär skojfriskt roligt som i diverse sitcoms):

Enligt min blogg är jag en deprimerad smått alkoholiserad uttröttad småbarnsmamma med viss dragning åt ätstörningshållet, en elitist som tycker om att trycka ner mer korkade människor (läs: Wollin), en fattig materialist med inredningsproblem, en elak feminist med karriärsångest, en tjock tjej som gillar sina bröst, en smått rabiat ateist, en vinterhatande pernillawahlgrenhatande gråtande karltokig fru till en man som inte gillar att jag bloggar.

Det känns helt lugnt inför kommande utvecklingssamtal.
Verkligen.

ps. Det kommer inget mer inlägg förrän ni har börjat kommentera igen. Någon gång måste jag ju ändå sätta ner foten, hela tre inlägg är helt okommenterade. Snälla lämna mig inte i ett djupt hål av osäkerhet där jag sitter obekräftad och oälskad. Snälla?