Man kan ju alltid drömma.

Jag har äntligen kommit på vad jag verkligen verkligen vill göra! (Insert valfri trumpetfanfar här) Jag vill jobba för (dvs skriva för) KP. Kamratposten, alla barns bästa vän.

Gud vad jag älskade KP när jag var liten. Gud vad jag fortfarande älskar KP för den delen. Jag älskar när elvaåringar (det är nästan alltid elvaåringar som skriver in) har upprörda åsikter om elaka lärare, om orättvisa skolkamrater. Jag gråter alltid till sorgliga berättelser om elaka föräldrar, syskon som inte finns kvar, sårade vänner, brustna hjärtan. Och så smygskrattar jag åt alla jättemärkliga frågor de ställer till "kropp och knopp", så klart.

När jag gick i sexan så praktiserade jag faktiskt på KP. Det var på den tiden då jag fortfarande hade ambitioner och driv i mig, och faktiskt gjorde något för att få det jag ville ha. Det var tre dagar och jag bodde hos min faster. Jag fick ringa upp och intervjua några andra barn, skriva lite saker och så fördjupade jag mig i mängder av gamla tidningar. Det kan ha varit de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. Äh, det är de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. När jag var 12. Sad.

Jag kanske ska ändra den här bloggen till "Jag vill skriva för KP"-bloggen, precis som Lisa Magnusson hade en blogg som gick ut på att hon ville bli kolumnist för Aftonbladet? (Och vad är hon idag? Jo just det, kolumnist för Aftonbladet. Vilket ju är tur, de behövde verkligen en vettig ung kvinna till, Terri Herrera har de ju förpassat till Wendela-avdelningen där hon behöver stå ut med Malin Wollin.) Då kan ni hjälpa mig och peppa mig och heja på mig och ge mig uppslag till fina små idéer som jag kan skriva om.

KP i mitt hjärta.