Om att vara den jobbiga prettomamman.

Vad skönt det vore att slippa ha så många åsikter, så många tankar. Eller rättare sagt, vad skönt det vore för barnen.

Igår kom Noa hem och sa att han älskar att pussa på sin ena dagiskompis. Alla brukar pussas med olika kompisar, och han också. Jätteglad var han, helt uppe i varv. Så kommer jag som prettomorsa och påpekar att han bara får pussas om den han pussar vill det. Inte om hen säger nej. Samtidigt så vet jag ju att det är lite av en lek det där, att de försöker pussas och nån säger nej och springer och det blir en lek där de jagar varandra. Och han förstår ju inte varför inte han, bara han, skulle få delta i leken på samma villkor? Bara för att jag, för att vi, tycker att det är viktigt att han redan från första början lär sig att man bara pussar den som vill. Ett nej är ett nej liksom, dagistappningen.

Jag tycker ju att vi gör rätt som lär honom det, men samtidigt... jag växte upp med en mamma som var lite annorlunda från resten av lantismorsorna. En som vägrade baka kanelbullar när vi skulle sälja fika för att få in pengar till klassresa, för det var ju så tråååkigt. Hon bakade någon mysko äppelkaka som aldrig blev såld istället. En mamma som var äldre än alla de andra mammorna. En mamma som sa "herreguuud, jag är väl inte livegen heller!" och åkte iväg på resor och konferenser och vi fick vara hemma med pappa. Det gjorde ingen annan mamma. (Det kan bero på att vi växte upp på bonnvischan) Nu är det jag som är yngre än de flesta andra, jag som vägrar köpa stereotypa leksaker till kalasbarnen, jag som tjafsar om religion i förskolan, jag som säger "herreguuud, jag kvävs!" och åker iväg någon weekend helt ensam utan familj.

Undrar när de kommer tröttna på mig? Jag tror att Emmy kommer tröttna först faktiskt. Hon kommer vara sur och vresig och slänga ur sig saker som "det är bara du som vägrar låta oss vara med på konserter i kyrkan!" eller "alla andra köper minsann fina sminksaker till kalasbarnet, vi köper alltid en tråkig bok!" eller "varför måste du ha så himla blont hår, räcker det inte med att du har stora bröst och konstiga åsikter, jag skääms ju!". Ok, det där sista kanske är lite längre fram i tiden, men det kommer ju.

Apropå det där med presenter till kalasbarn så tycker jag ärligt talat att det är lite jobbigt. På förra förskolan kände ju alla Noa på ett sätt som de inte hunnit göra på nya. Där visste de att han var sig själv: när alla andra pojkar fick bilar, monstertruckar, "coola" t-shirts, actiongubbar på sina kalas fick Noa tuschpennor, spel, målarböcker, studsbollar. De hade liksom greppat att han kanske inte precis är den stereotypa pojken.

Å andra sidan går han ju till nya förskolan i strumpbyxor och blommig tunika, så föräldrarna där kanske har ett hum de också.