Nej, jag är inte den bästa på att lära mina barn.

Gud vad trött jag är på det argumentet när det gäller diskussioner som förskolor. Det här med att "föräldrar kan minsann lika mycket som förskollärare, barn behöver inte förskolan!". Nej visst, de behöver kanske inte förskolan, men nog fan är den bra för dem! Jag pratar nu inte om en ettåring eller upp till två år, men från tre år och framåt har jag inte en chans när det gäller att mäta sig med vad förskolan lär mina barn. Har ni det?

Förr, när lärdomen bestod utav hur man mjölkade en ko, kärnade smör eller grävde en brunn kanske föräldrarna räckte till (jag bara hittar på här, jag har ingen aning om vad folk lärde sina ungar förr, min mamma har inte lärt mig den historian) - men idag? Jag har svårt att se det. I alla fall räcker inte jag till.

På min treårings avdelning går de ut i skogen och pratar om djur och natur. Jag kan skilja på tall och gran och björk och jag vet hur en kantarell ser ut. Där slutar mina skogskunskaper. På samma avdelning har de experiment varje vecka, de enda experiment jag sysslar med här hemma är när jag försöker göra syltkakor utan att sylten ska rinna ut på plåten.

På väg till förskolan idag fick jag lära mig av min femåring att om man går vilse i skogen kan man krama ett träd (det visste jag förvisso redan), slå med en pinne mot ett träd (hade ingen aning om det) eller om man har en gul tröja eller en reflex så kan man knyta upp den i en gren så kanske någon får syn på den. Det lärde han mig. Min femåring. Han lär mig också hur man säger "arg" med tecken, eller "macka", eller "glad". Han lär mig en massa saker som jag inte har en aning om, saker som hans pedagoger i sin tur har lärt honom.

Så nej, att stanna hemma med mig hade inte på något vis varit ett likvärdigt alternativ till förskolan. Och jag är inte en sämre förälder än någon annan (kanske bara lite mindre bevandrad i naturkunskap). Det är bara förskolan som är himla himla bra.