Tittut!

Jag satt förut och gick igenom bilder på minneskortet från sommaren och började störtgråta när en bild på morfar dök upp, hur förbereder man sig på sånt? Missförstå mig rätt, jag är jätteglad att vi tog så många bilder i somras. De behövs nu i efterskott. Men det där oväntade, när han bara dök upp på bildskärmen. Sorgen går så bra att hantera så länge jag inte tänker på honom. Så länge vardagen bara flyter på. Det är när verkligheten slår till som det gör så himla ont, det är då jag gråter. Och i duschen. Vilket ju är smidigt eftersom då rinner sminket redan, lika bra att slå två flugor i en smäll.

Men i alla fall så hittade jag lite andra bilder också, den här sommaren har ju trots allt handlat om lite mer än en döende morfar. Min favoritbild är från Alicante. Vi hade shoppat och sedan satt oss ner för lite förfriskningar (läs: öl) och tog lite såna där härligt turistiga kort. Och eftersom mitt resesällskap (mamma och syster) var helt värdelösa fotografer passade jag på att ta en bild på mig själv. Något som någon i bakgrunden tydligen tyckte var väldigt märkligt...

Ser ni blicken hon ger kameran? Hur hon liksom stannat upp i det hon håller på med, för att riktigt stirra? En sån där härlig, lite dömande blick över glasögonskanten är det också. Ser hon inte ut som en lärare av något slag?

Jag vet inte, jag kanske bryter mot någon lag som lägger ut en bild på henne här? Men å andra sidan måste hon väl hitta bloggen för att klaga, och jag betvivlar starkt att hon frenetiskt sitter på kvällarna och googlar "svensk blondin blogg". I såna fall lär hon ändå inte komma hit, så jag tror att det är rätt lugnt. Däremot kanske hon hamnar hos typ Kissie och får en helt skev bild av det svenska folket. Fast det är ju däremot inte mitt problem.