Heliga familjen.

Idag har jag och Noa varit på ridskola med honom. Han red på Stjärna, en svart liten ponny som tydligen är mångas favorit. De red ut i skogen och jag fick således nästan en timmes promenad i höstgul skog, tillsammans med en femåring son som sken ikapp med de gula löven där han satt på hästryggen. Efter lektionen åkte vi till McDonalds för en myslunch (som det ju är för en femåring) innan vi handlade lördagsgodis och lördagsmiddag och begav oss hemåt för att på hemvägen hämta upp de övriga två i familjen som hade varit hemma hos några vänner och snickrat på deras tak. Samt hoppat studsmatta. Vem som gjorde vad kanske säger sig självt?

Det är så märkligt, att det här livet, den här dagen, som för mig är så makalöst fin, så kärleksfull - att det kan vara någon annans mardröm. För det är ju sånt här man föraktar när man pratar om svenssonlivet. Det är det här familjelivet 29-åriga backpackers fasar. Och jag förstår inte, jag fattar verkligen inte. Det här som är så vansinnigt fint att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur kan det vara så hemskt?

Det är fascinerande att samma ord som för mig innebär en perfekt höstdag, kan för andra vara rena skräckhistorien.

Ridskola. Skogspromenad. McDonalds. Lördagsgodis. Myskväll.
Bu!