Insert lämplig rubrik här.

Såhär i vecka 20 är det rätt skönt att vara gravid. Visst, lite foglossning som ställer till det, men det är ändå helt ok. Man har en mage som ser gravid ut, inte bara fet. Men fortfarande så är man mer kropp än mage. Bebisen sparkar och har sig så att det känns, men utan att sparka sönder urinblåsan eller ett revben. Man kan röra sig, ha någorlunda snygga kläder, vara normal. Inte en stor mage med tillhörande kropp. Slappt, skönt, helt ok.

(Jag har sett att man ska titta ner såhär när man tar bilder på sin gravida kropp. Lite som "åhå, var det en bebismage där?!" I mitt fall handlar det mer om att undvika en bild på ett gravidfinnigt ansikte. Alla har vi våra skäl att göra konstiga poser på kort.)

Det är fascinerande att de här veckorna som det är sådär myspys att vara gravid är ungefär 10 veckor av 40. Innan dess är det illamående, oro, en makalös trötthet. Och sen så är det åkommor av alla de slag. Vi behöver inte räkna upp dem nu, jag kommer avhandla dem i senare inlägg ju längre tiden går. Det kan ni lita på.

På torsdag är det ultraljud. Då ska vi ta reda på ifall det är en kille eller en tjej, så att vi sen kan åka till Ullared och köpa lämpliga små plagg i blått eller rosa. Eller näe, det ska vi ju inte alls göra. Något av det. En fördel med att ha en av varje innan är annars att vi slipper kommentarer som "nu vore det väl kul med en...". Enligt samhället har vi ju redan jackpot. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha 1, 2, 3,4 av samma kön och sen vänta ett barn till. Vilken press. Vilka antaganden det måste kommas med. I alla fall om man har pojkar, för det vet vi ju alla att i Sverige är flickor hårdvaluta. En flicka per familj, annars är det något knas. I alla fall om man ska tro mammorna på Familjeliv. Och det vill man ju.

Typ.