"Men när kommer morfar ner igen då?" storgrät Emmy igår kväll. Som i "när kommer han ner från månen där han är nu när han är död". Aldrig är ett så stort och svårt ord för treåringar. För tjugosexåringar också för den delen.
Jag låtsas att han inte är död. Jag låtsas ibland att jag ringer honom. Tänker att han ringer oss för att påminna om att vi måste hämta mer ved. Jag krattar löv även fast jag inte orkar, för att visa morfar att vi minsann klarar av att ha ett hus med trädgård.
Så länge det är vardag så fungerar det bra att låtsas som att inte. Men så kommer de tillfällen då det inte går att låtsas. När barnen påminner. Speciella tillfällen, när han skulle ha varit närvarande. De kvällar jag inte kan somna gråter jag i kudden, så jag har börjat vara vaken tills ögonen nästan ramlar ihop. Tittar på tv-serier, sysselsätter mig.
Och tycker synd om mig själv. Så klart.
Vet inte vad jag ska säga men vill ändå säga något. Känner för dig. Kan man säga så?
SvaraRaderaTove - jag är jättedålig på att veta vad man ska säga. Allt som visar omtanke är bra, är min devis.
SvaraRaderaSå: tack! :-)
*styjkekjamizzaj*
SvaraRaderaOk, fel tillfälle för FL-humor, men jag tänker på dig!
Min pappa dog för 7 år sen och jag känner fortfarande sådär ibland, som att det inte hänt, som att jag vill ringa honom. Min sorg har inte försvunnit alls, men den blir lättare att bära med tiden hur klyshigt det än låter. Den har blivit en del av mig, jag accepterar den och lever med den.
SvaraRaderaKanske världens sämsta försök till tröst att säga att det inte försvinner...men jag lovar, det kommer lättare tider ändå.