De duktiga föräldrarna bara "När utbrottet väl har kommit är det för sent. Det är ditt jobb som förälder att se till att barnet inte behöver få ett ilskeutbrott."
Femåringen: "Får jag se Pippi-filmen en gång till?"
Jag: "Du har redan sett den en gång idag, så det tycker jag inte. Du får se den en annan dag."
Femåringen: "ÅÅÅÅH! Jag HATAR DIG! Jag tänker FLYTTA HÄRIFRÅN!"
Det kanske är kristallklart för andra, men jag känner mig lite tveksam till vad jag gjorde för fel.
(Nu kanske man kan tycka att jag hänger ut min femåring på min blogg. Men kom igen, vi vet ju allihop att jag har sjukt få läsare. Dessutom känns det som ett sundare alternativ till att ligga på sängen och gråta och slå på kuddarna och skrika "jag orkar inte längre".)
Känner igen det där! Först känner man sig görsnäll som förälder för att barnets ögon tindrar när det får se filmen första gången. Sen sjunker man som en sten i värde när man säger nej till en andra visning.
SvaraRaderaI de lägena brukade dottern förut skrika "BAAAAAJS" det högsta hon kunde. Då gällde det att inte börja skratta. Nu, några månader senare, är det mer "ÅÅÅÅÅÅÅHHHH! JAG VILL INTE VA MED DIG!!!!!" Det gör ondare och då är det betydligt lättare att hålla sig för skratt.
Själv hamnade jag på Kiss-disco på dagis idag. (pappak.blogspot.com)
Fast där har de "duktiga" fel. Barn behöver bli arga dvs få pröva sin vilja mot någon annans. Fast sen när de väl har fått göra det skulle man ju önska att det fanns en patentlösning som gjorde alla glada igen...
SvaraRaderaVad händer om du säger något helt oväntat?
Jag märkte en sak under A:s trotsochskrikperiod i våras, och det var att när jag försökte sätta hårt mot hårt och "vara sträng" så blev det etter värre. Jag fick rådet av en kollega att säga något helt out of the blue och _ibland_ hjälpte det. Fast jag förstår att din femåring är väldigt fysisk och då blir man ju så himla provocerad själv också, man är ju bara människa. Jag har stängt in mig på toa ibland bara för att jag inte kan hantera när A slåss, till exempel. Ingen bra lösning men det enda som funkade just då.
Kan man prata med honom om hur han själv skulle vilja lösa problemet? Går det att prata om det när han är lugn och på bra humör? Kan man tänka sig ett system med "film-biljetter" eller liknande?
Alltså, vill han bråka så bråkar han. Är han på ett sånt humör så kan han få ett utbrott för vad som helst, det går inte att förutse eller förhindra. Det är därför det blir så svårt. Och lite skrattretande ibland. Särskilt med alla tips och råd, för vi har verkligen provat ALLT och ingenting hjälper när vi är i en sån situation. Annat än att låta honom få sin vilja igenom och det är inte alltid hållbart.
SvaraRaderaNär han inte är arg så säger han att han inte vet hur han ska göra. Han kan inte hantera sin ilska. Så vi väntar väl båda två på tid hos bvc-psykolog.
emmaw - menade alltså inte att ditt råd inte var uppskattat, men ibland så blir det så frustrerande när folk kommer med råd som vi har gått igenom hur många gånger som helst.
SvaraRaderaLite som att tipsa om minifom till kolikföräldrar... ;-)
Funderar lite på vad du menar med "det enda som hjälper". Det enda som hjälper mot vad? Det kanske är som du skriver att han helt enkelt behöver ha sina urladdningar "när han är på det humöret" och då kanske inte målet behöver vara att förhindra det. Om han verkligen har behov av sina affekter kommer han bara gå och picka på ett nytt ämne om du lyckas avleda eller lösa den första konflikten. Låt det smälla istället, det är inte farligt med ilska.
SvaraRaderaDet där lät väl jäkligt hurtbulligt ser jag i efterhand...men mina egna barn har inte den typen av utbrott och därför är det liksom inte emotionellt laddat för mig. Däremot ingår det i mitt jobb att hantera det.
SvaraRaderaTove - jo, saken är väl den att vi inte har verktyg för att hantera honom när det väl smäller. Sist slutade det med svarta prickar framför ögonen och sammandragningar för mig, det är ju inte heller hållbart. Det är så tydligt att han måste få ut sin ilska, men han gör det på ett sätt som blir ohållbart.
SvaraRaderaSå jag förstår vad du menar och håller med, jag har bara så svårt att klara av utbrotten när de väl kommer.
Skulle det funka att möta hans ilska med att juuligt bekräfta att du förstår och accepterar och respekterar hans ilska men att han får vara arg någon annanstans än där du är? För som Emma säger så är det ju inte ett dugg fel att bli arg när man blir arg. Och att inte prata med honom om hur han inte ska bli arg utan att gemensamt med honom försöka bestämma vad som är OK att göra när man är arg och var man får vara sådär superilsk?
SvaraRaderaJAg gissar att ni redan kör taktiken att redan i förväg berätta att det är TV/film/dator så och så lång tid (äggklocka? Väckarklocka som man får snooza en gång) alternativt antal avsnitt.
Men jag upprepar, det är inte farligt att bli arg, det är mer farligt att aldrig bli arg!
JsN - det gör vi varje gång. Och han svarar: "jag lyssnar inte på dig, jag skiter i vad du säger, jag hatar dig!" och fortsätter att slåss och sparkas.
SvaraRaderaVi har pratat om att ha en boxboll eller ett hörn eller vad som helst att gå till när han blir arg, men när han är arg så vill han bara slåss och sparkas och förstöra så mycket det går.
(Och ja, vi har provat med äggklockor och sånt.)
Ah, igenkänning på hög nivå!
SvaraRaderaOch jag gillar din blogg! Snacka om att du nedvärderar den/dig själv i kommentaren hos mig.
Lägger till dig i min bloggroll nu. Hoppas du blir glad då! ;)
SvaraRaderaTove - det blir jag. Ska jag minsann säga till femåringen när han säger att jag är dum som en gammal kossa. Att det finns vissa som gillar mig. ;-)
SvaraRaderaJag kan inte ge något tips eftersom jag är så psykiskt svag just nu och bara skulle säga "javisst får du titta igen"
SvaraRaderaDet gäller att välja sina fighter, det som verkligen är viktigt för mig kan jag strida om i timmar om de behövs, tex tandborstning.
Jag brukar säga före min son ser filmen första ggn, att han bara får se såochsålänge och om det blir bråk när den tar slut så blir det ingen tv/film i kväll/i morgon. Och ja, han har varit tvungen att överleva ngn dag utan tv pga oacceptabelt uppförande (slag och sparkar) i samband med att programmet/filmen tar slut.
SvaraRadera