När jag var liten läste jag Lottaböcker tills jag storknade. Lotta hade en bästis: Giggi. Lotta och Giggi var oskiljaktiga, de hade inget behov av andra vänner och de var i princip aldrig osams. De var som ler och långhalm, och jag trodde att det var så vänskap skulle vara.
Jag trodde att om man hittade rätt person så behövde man inga fler. Ni vet, den klassiska romantiska filmen - vänskapsedition. Jag var så säker på att det var så det skulle vara att jag bara umgicks med en kompis i taget. Jag var besatt av att hitta den där själsfränden, den där vännen som skulle vara precis som jag - som jag kunde prata om allt med, som var där alltid, som inte behövde några andra vänner, som var precis som i böckerna.
Det tog mig ända till vuxen ålder innan jag började inse att det inte fungerade så. Inte för mig, inte för många andra. Och först när jag insåg det kunde jag börja behålla vänner, inte bränna ut vänskapsrelationer för att de inte uppfyllde mina absurda krav. Nu har jag vänner från högstadiet, från gymnasiet, från universitetet, från mina dagar som latte-morsa. De är faktiskt rätt många, de är otroligt fina och jag kan för första gången ärligt säga att jag inte saknar en sån där tjejbästis* som jag alltid har drömt om att ha.
*Min manliga bästa vän gifte jag mig ju med, remember?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar