Inleder stadie: vila.

Kul. Bara sådär... 26-28 veckor kvar. I mitt fall troligast 28 veckor. Och det är bara att inse, det kommer inte gå att ha en normal graviditet den här gången heller. Jag som ändå har varit så himla förskonad från smärtor den här gången. Herregud, med Noa gick jag redan på kryckor vid den här tiden. I v. 30 började jag äta citodon dagligen för att klara av smärtorna. Tro mig, jag är tacksam för att det är så makalöst mycket bättre den här gången, men jag hade väl hoppats på mer. På att vara i funktion. Jag hade hoppats på att få vara en "vanlig" gravid som kan röra sig och göra saker och allt sånt.

Men tji fick jag. Efter att ha försökt handla lite julklappar på stan får jag inse att nej, det är inte läge för det. Var det inte fogarna bak så var det ligamenten så var det fogarna fram så var det ett bortdomnat ben utan känsel. Så där gick jag och haltade mig fram och försökte leta spel och julklappar och någon slags klänning som jag själv kan ha över julens festligheter.

Sen kom jag hem, dumpade barnen på systern min och somnade på soffan. Handikappad för resten av dagen.

Så nu är det vila som gäller. Vila förutom de dagar jag måste iväg till skolan, vila förutom när barnen kreverar av tristess och jag måste underhålla dem. Vila... fast det är så tråkigt. Jag vill inte vila. Jag vill köpa julgardiner, julpynt, julblomster. Jag vill få hemmet fint och rent och juligt. Jag vill kunna följa med till ridskolan, jag vill orka.

Jag blir på smällen otroligt lätt. Jag klämmer ut dem utan att tycka att det gör särskilt ont. Ungarna kommer ut stora och friska. Det enda problemet är att tiden däremellan blir jag ett vrak. Så mycket för "din kropp är gjord för det här". My ass, att den är! Eller snarare; my fogar att den är!