Jag brukar tycka att uttrycket "som en blixt från klar himmel" är överdrivet, men precis så var det i försomras. Helt plötsligt insåg jag, där och då, att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma. Inte bara det att jag hade fått veta att morfar hade fått cancer och skulle dö, jag skulle aldrig icke-veta det.
Det ögonblicket var ett av de värsta i mitt liv. Det ögonblicket då jag insåg att från och med nu skulle livet aldrig någonsin vara lika bra igen. Jag skulle aldrig mer ha en frisk morfar. Livet skulle för alltid vara uppdelat i "före" och "efter".
Nu är det "efter". Och livet går ju vidare, men det blir aldrig lika bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar