Doftljus och sprit. Fast inte på det roliga sättet.

Om det är någonstans jag brister som förälder så är det att vara en florence nightingale med svala händer och baddande handdukar. Jag som inte ens klarar av att torka upp kattkräks befinner mig helt plötsligt ensam med ett magsjukt barn och bara känner hur jag inte utstrålar ett "lugn, mamma fixar det här". Snarare ett "vafan, kan inte den andra föräldern komma hem snart?!".

Jag ställer fram en hink, lägger fram en handduk och byter kräkspåse vid behov. I övrigt blir det stackars barnet utelämnat till sig självt. Jag säger visserligen "såja, såja", men sitter lugnt förankrat vid fotänden av den sjuka telningen. Jag tänder doftljus för att undvika stanken och blundar och hyperventilerar för att låta bli att bli dålig själv.

Så långt ifrån hårhållning och pannbaddning som det bara går. Men han fick i alla fall välja film helt själv, stackaren.