Ibland blir jag så omåttligt trött på alla föräldrars besatthet av att på något sätt fostra perfekta människor. Ja, jag själv gör precis likadant. Vad är det för fel på oss? Är vi perfekta eller? Nej. Duger vi ändå? Ja.
Jag till exempel tränar för lite, ser för mycket på tv-serier, är ibland lat och alldeles för oengagerad. Jag är inte ute i naturen, jag är inte särskilt konstnärlig eller insatt i världspolitiken på en djupare nivå. Jag pratar bara två språk flytande och ett hjälpligt, jag svär för mycket och jag har svårt att tänka positivt när jag är sur. Men jag duger. Ändå.
Era barn kommer inte bli Ricki Lake-feta om de får dricka juice till frukost ibland. De kommer inte bli skolskjutare för att de får spela tv-spel. De kommer inte växa upp till osociala psykopater för att de inte sysslar med rätt sorts fritidsintresse. De kommer - förmodligen - växa upp till helt vanliga bra människor med fel och brister de också. Oavsett hur anala ni är.
Det finns vissa viktiga saker. Resten är liksom mest önskedrömmar som smeker föräldraegot. Nej, ni kommer inte uppfostra världens bästa människa. Inse det och ta ut pinnen och slappna av lite. Och ge barnet en kaka.
Ibland är det lite skrämmande att vara inne på fl... Vilken hysteri!?
SvaraRaderaÄr dessa stackars människor verkligen så hysteriskt perfekta, och undrar i så fall vad det gör med deras barn i längden...
Barn ska vara torra, trygga och mätta. De ska ha roligt och vara barn.
Jag tror på måttlighet, och mänsklighet. Inte perfektion.
Jag nojjar egentligen bara över en sak och det är att jag vill vara en bra förebild för mina döttrar när det gäller att man faktiskt kan få ihop livet. Mamma fixar biffen, liksom.
SvaraRadera