Ellen från frostmofjället.

En seg bloggdag idag, jag vet. Men jag har varit med om en nära döden-upplevelse. Eller mer än så, en nära "frysa ihjäl i en snödriva"-upplevelse. Vilket kanske rent tekniskt är "nära döden", men det låter ju häftigare med snödrivor.

I alla fall, vi har snöoväder här i Närke. Riktigt snöoväder. Det blåser, snöar från sidan och är halt. Tror ni att vi hade hunnit sätta på vinterdäcken på den bil jag använder? Nej. Tror ni att jag ändå behövde hämta barnen? Tja, det trodde jag i alla fall. Eller, det tror jag ju fortfarande. Det brukar inte vara så att förskolepersonalen uppskattar att man inte dyker upp och hämtar barnen.

Ni märker väl varthän det barkar? Jo men visst. Jag var tvungen att GÅ till förskolan. I snöstormen. Och här pratar vi inte om en lugn liten promenad bland skyddade hus. Nej nej, jag var tvungen att ge mig ut på landsväg som var kantad enbart av öppna fält. Vet ni hur ont snö gör när det träffar ansiktet i typ 100 km/h? Jätteont!

Sen kom jag då äntligen fram till förskolan och var ungefär tre sekunder från att svimma då jag inte tog av mig de varma ytterkläderna tillräckligt snabbt. Började gråta och i princip hyperventilera samtidigt som jag fräste åt båda barnen att klä på sig.

Sen var det bara att göra samma vandring igen. Åt andra hållet. Med två små barn i släptåg.

Första dagen med snö ska vara mysig och trevlig. Inomhus. Med clementiner, filtar och tända brasor. Den ska inte tillbringas på en öde och snöig landsväg med fogproblem och sammandragningar.

Bara så att ni vet.