Plötsligt händer det.

Det är - för mig - så himla lätt att vara så uppe i hela det här med att vara gravid att jag lätt glömmer vad som kommer efteråt. Det slutar liksom med en förlossning (som jag ser fram emot den! inte ironiskt alltså) och öm kropp och så glömmer jag att det faktiskt kommer en mjuk liten ullegulle också.

Mina bebisar är så sjukt fina. De är verkligen det. Som större barn blir de mer mediokra (som typ alla barn ju blir), men som bebisar är de exceptionellt söta. Hårlösa. Tjocka. Ätbara, nästan! Jag hoppas att trean har hår, det vore något nytt. I övrigt hoppas jag att hen är söt som sina storasyskon. Bara för att inte störa harmonin. Typ.

Åh, tänk att om några månader har jag en sån här igen. Så jäkla fint det är.

(Det borde inte vara så svårt att gissa vem som är vem av dem, men eftersom maken har taggat bebisbilderna hej vilt med fel namn i vårt webalbum så är det tydligen krångligt.)