Lite för händelserik dag.

Det började så himla lugnt och fint alltså. Lunch med tillhörande bakelse. Men efter ett tag insåg jag att jag inte hade känt bebisen på hela morgonen och började därför buffa på magen. Och buffa. Och drack lite kall cola. Och buffade.

Men ingenting. Kanske någon liten slö rörelse, men i övrigt väldigt stilla. Så jag ringde maken. Som sa åt mig att ringa förlossningen. Som sa åt mig att det var specialist-mvc jag skulle ringa. Vilket jag ju gjorde. Så där tillbringade jag kvällen. Det tog ungefär 10 minuter att konstatera att allt var ok; mätning av hjärtljud och sammandragningar och självklart började ungen sparka som en galning bara för att jag riktigt skulle känna hur jag satt där och tog upp skattepengar i onödan. Sen lite mätning av fostervatten, ett konstaterande av att allt såg bra ut och så fick jag sitta i nästan 2 timmar i väntan på att få prata med en läkare som återigen konstaterade att allt just såg bra ut.

Vilket ju var jätteskönt. Men alltså, skrämselhicka innan det var konstaterat "ok" med allting.

Apropå skrämselhicka: på parkeringen utanför sjukhuset blev jag ifattkörd av en polis i civilbil, som frågade om jag hade körkort och om jag hade druckit och varför min bil hade trasigt halvljus och saknade regskylt. Och jag bara "eh va?". Men så var det. Tydligen har skylten ramlat av/blivit snodd och enligt polisen fick jag egentligen inte köra någonstans förutom till polisstationen för att skaffa en tillfällig och egentligen borde jag få böter och egentligen egentligen egentligen. "Jaha, men alltså... hur ska jag göra nu då?" undrade jag. "Näe, men jag säger bara vad lagen säger. Du får ju göra som du vill. Ha en bra dag!" och så körde han iväg.

Jag vet inte jag, men jag tackar min knallgröna ögonskugga för de uteblivna böterna. Eller så kanske det kan bero på den bedårande tjockismagen, vem vill bötfälla någon som är "på det viset"?

Alltså, det här var ju himla händelserikt för mig kan jag ju känna, men nu när jag läser igenom det inser jag att det är väldigt tråkigt för er att läsa om. Blaha blaha liksom. Men nu har jag ändå skrivit så många ord att jag inte orkar radera det. Så tja.