Om Norge

Jag funderade rätt länge på om jag skulle strunta i att ens beröra tragedin i Norge och istället bara blogga på som vanligt. Låtsas ignorera allting och bara köra på, som vi gjorde i Frankrike.

För vi ignorerade. Vi kunde göra det eftersom vi var i ett land utan tillgång till tidningar på vårt språk eller Internet. Vi åt musslor och barnen åkte karusell och vi försökte att inte tänka på att en massmördare slaktat mängder av ungdomar som ville förbättra världen.

Men hemma igen så går det ju inte att ignorera. Hemma igen så är jag rädd. Jag hade trott, vi hade trott, att dådet skulle analyseras och att en politisk diskussion kring den vanvettiga nationalismen som frodas äntligen skulle komma till skott. Men sedan kommer vi hem och inser att många tycker att det är osmakligt att dra in politik i det hela. Barn har skjutits ihjäl på grund av att de är politiskt aktiva, ihjälskjutna av en man med ett ytterst politiskt motiv - men vi ska inte dra in politik i det hela? Jag blir rädd som sagt.

Min hjärna är fortfarande alldeles för mosig efter skräpmat och bilåkning och semester, så jag tänker inte skriva något långt om det här. Jag behöver inte skriva något heller, eftersom Katrine Kielos har uttryckt det jag tänker.


"I Belgien har flamländska separatister vunnit valet.  I Tyskland har en av ­ledarna för riksbanken publicerat en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer ­lebensraum: muslimerna föder för många barn och utarmar landets gener. I Holland blev PVV tredje största parti – de vill förbjuda Koranen. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Över hela kontinenten växer besattheten vid allt främmande. Norge gör sig berett att begrava 77 stycken terror­offer.

Och ni tror fortfarande att ni kan kontrollera dem?"

Läs hela texten här.

Att inte dra in politik i det här är att skymfa de som dog på grund av sina politiska åsikter.