Det blir bättre efter ett år, säger man. För ett år sedan hade morfar varit död i ca en månad. Den första oktober begravdes han. Jag vet inte, det är klart att det blir lättare.
Men jag tror inte att det blir lättare för att man sörjer mindre. Jag tror att det blir lättare för att man har blivit bättre på att låtsas som att det inte har hänt. Man har blivit bättre på att inte tillåta sig att tänka på det. Man har blivit bättre på att utveckla strategier för att slippa undan vetskapen om aldrig mer.
Så tror jag det är. För när jag väl tillåter mig att tänka på morfar så är sorgen lika nattsvart och obeveklig som förra året.
Jag brukar tänka på mitt liv som tårtbitar. Ju äldre man blir, ju mer man är med om, desto fler tårtbitar får man. Sorgen blir då bara en av alla dessa tårtbitar, så när det bredvid sorgtårtbiten ligger vänner, barn, bröllop, pojkvänner, utlandsvistelser, jobb, tja, allt det där andra som livet kan bestå av, då märks det att tid har gått. Däremot håller jag helt med dig, om jag öppnar tårtbiten om min pappas död (eller snarare Tiden Efter Pappas Död), då är det lika hemskt och svart och förvirrat och osäkert och sorgligt som det var då. Och då är det ändå trettio år sen, så jag förstår att du tycker det är nästan lika tungt fortfarande efter bara ett!
SvaraRaderaJag tror verkligen inte sorg går över, eller lindras. Inte sorgen i sig. Men man vänjer sig, och som sagt, man får nya, ofta roliga, härliga, knasiga tårtbitar att lägga bredvid, så att sorgtårtbiten, hur stor den än månde vara, inte längre dominerar.
Sen ska man inte glömma heller att det ligger läkning i sorgen. Låt ingen jäkel säga att det nu gått så och så lång tid, nu är det väl BÄTTRE?!! Du sörjer aktivt precis så länge som du behöver. Basta! Och kram.