Älskade ungjävel

Idag fick vi ett mail från Noas fröken. Hon och Noa hade tydligen kommit överens om att hon skulle skicka ett mail till oss för att tala om att han behöver ha en smörgås med sig till skolan varje dag, för som det är nu så delar han matsäck med sin kompis.

Men vi har ju skickat med frukt/smörgås, vi gjorde det flera veckor i början av terminen, men då åt han inte av det. Så efter att varje dag ha slängt en osmakad smörgås så slutade vi. Så klart. Men tydligen så har behovet uppstått igen, och istället för att bara säga till oss så har ungen snyltat av sin kompis och sedan fått sin fröken att maila oss.

Ursäkta mig, men jag tänker gå och dö av skam nu.

Helt plötsligt känner jag mig som en elak styvmoder i någon sorglig barndomsskildring.  Han fick inte ens en egen smörgås, utan fick dela med sin goda (och välbeställda) vän. När hans fröken upptäckte den fasansfulla situationen så vågar han inte be om mat hemma, utan får henne att skicka ett brev. Cue fiolspel, svartvita bilder på oss ondskefulla föräldrar och ett magert barn.

Jag fattar ingenting. När vi frågade varför han bara inte sagt åt oss så sa han att han inte hann, för vi pratar ju i telefon hela tiden!? Lovar att han sa samma anledning till henne. Återigen: dör av skam!

Jävla unge.